Tidigare:

Eftersom jag visste att det var Harry brydde jag mig inte om att titta efter.

"Du kan gå. Du förtjänar inte att vara med en sån idiot som jag" sa jag och stirrade ut över Göteborg.

-------------------------------------------------------------------------------

"Varför säger du sånt som du vet inte är sant?" frågade Harry och kom fram till mig.

"Jag ljuger inte. Jag skulle aldrig ljuga för dig" sa jag och tittade in i hans gröna ögon.

"Varför gör du det då?" sa han allvarligt. "Du vet mycket väl att jag bryr mig om dig och att du inte är en idiot"

Jag tittade ut genom fönstret igen.

"Jag hatar dig" sa jag sen.

Det blev tyst en lång stund.

"Varför har du inte sagt det tidigare?" sa Harry tillsist.

"Jag vet inte" sa jag tyst samtidigt som jag samlade mig inombords. "Du är bara så jävla perfekt. Du är snäll, schyst, rolig, omtänksam, smart, gullig, söt och snygg. Vad mer kan en tjej önska sig? Du skulle kunna få vilken tjej du än vill ha. Det var därför det förvånade mig att du inte hade glömt mig"

Harry kom ännu närmare nu och drog ner mig från fönstret. Sen kramade han mig hårt.

"Det finns inga ord för saknad, Det finns inga ord för dig. Det är dig jag har saknat ocj jag kommer alltid älska dig" viskade Harry i mitt öra.

Dikten. Det var Dikten han hade gjort om. Nicks Dikt. Dikten på begravningen.

"Kan du någonsin förlåta mig?" frågade jag tyst.

"Jag tror att jag redan har gjort det" sa Harry och släppte mig. "Föresten, ska jag kalla dig Izabella nu eller?"

"Ja, eller Bella eller Bells" sa jag och log stort. "Vi kanske ska gå till dom andra nu"

Harry nickade och vi gick mot dörren. Jag skulle precis lägga handen på dörrhandtaget när Harry tog tag i den.

Jag tittade frågande på honom.

"Jag vill att du ska veta...." sa Harry och tog en liten puas. "Jag vill att du ska veta att jag gillar dig. Mer än en vän"

Jag tittade länge på honom eftersom jag inte visste vad jag skulle säga.

Tillsist öppnade jag ändå dörren och vi gick ut.

Alla satt fortfarande ute i köket och verkade väldigt inne i sitt samtal.

Jag kände mig gladar än på länge. Varför vet jag inte riktigt, men det kändes bara så bra!

"Är du hungrig?" frågade Marie.

Jag nickade lite.

"Du kan ta en macka, tror jag" sa hon och log.

Jag gick fram till skåpet där allt bröd fanns, och tog fram en macka. Snabbt smörade jag den och la på ost och paprika.

Sen satte jag mig på den lediga stolen. Jag åt halva mackan, men sen var jag mätt.

"Vill du ha den?" frågade jag Harry som satt närmast.

Han tog den ut min hand och åt snabbt upp den.

"Vi kan väl se på film?" föreslog Elise.

"Ja!" sa jag glatt och skyndade ut till soffan.

Elise kom tät bakom mig och killarna inte långt efter. Jag tog snabbt den bästa platsen i soffan och flinade mot dom andra.

"Där vill jag sitta!" sa Harry och lyfte upp mig.

Sen satte han sig på platsen där jag hade suttit.

"Jag vill också sitta där" sa jag och puttade på honom.

"Kom då" sa Harry och lyfte upp mig i sitt knä.

"Jag menade inte så" sa jag men reste mig ändå inte upp.

"Jag vet det. Men du kommer vara glad att du sitter här när du blir rädd" sa Han och flinade stort.

"Det är väl snarare du som blir rädd" sa jag och himlade med ögonen.

Louis satte på någon gammal bond-film som jag sett minst tusen gånger. Men det gjorde inget. Det viktigaste var att dom var här igen. Att jag fick träffa dom igen.

När filmen var slut försvann Elise in på sitt rum och killarna in till rummet där dom skulle sova.

Jag gick sakta mot mitt rum.

Där drog jag av mig kläderna och satte på mig ett vitt linne och mina gråa mjukisbyxor. Sen flätade jag håret i två flätor.

Jag kröp ner under det varma täcket. Jag låg där en bra stund och tänkte på allt som hade hänt idag.

Plötsligt öppnades dörren lite. Harry kikade in.

"Hej" sa jag tyst.

"Jag kan inte sova" sa han och kom in och satte sig på sängen.

"Inte jag heller" sa jag och suckade.

"Får jag sova här?" frågade han lite försiktigt.

Jag nickade och flyttade mig så att han också skulle få plats.

Vi hade sovit i samma säng massor av gånger, det var inte så, men det kändes ändå lite speciellt. Jag menar, det var över ett år sen vi sov bredvid varandra.

Harry kröp ner under täcket. Nu låg vi så nära varandra att vi nuddade varandra. Det kändes trygt att ha honom där. Ögonlocken blev tyngre och tyngre.

*PiiiiiiiiiiiiiiP*

Jag vaknade av det där himla alarmet som sätts igång på morgonen. Alarmet som kommer från den där dumma väckarklockan. Jag öppnar ögonen och stänger av klockan.

Plötsligt känner jag hur någon rör sig på andra sidan sängen. Jag rycker till innan jag ser och kommer ihåg att det är Harry som ligger där. Han måste också ha vaknat av alarmet.

"Godmorgon" sa han och gäspade.

"Godmorgon" sa jag och satte mig upp.

"Ska du redan gå upp?" frågade Harry förvånat.

"Ja, vissa går ju faktiskt i skolan" sa jag och reste mig upp för att gå och duscha.

"Mm" sa Harry och vände sig om i sängen.

Jag gick in badrummet och duschade. När det var klart tog jag på mig blåa jeans, ett vitt linne och en grå kofta. Håret torkade jag innan jag plattade det med plattången. Jag tog lite mascara och läppglans och sen gick jag ut i köket.

Elise, Louis och Harry satt redan vid bordet och åt frukost.

"Vet du hur länge du har varit inne i badrummet? I en timme!" sa Harry.

"Oj, då gick det snabbt idag" sa jag och satte mig på en av barstolarna.

"Tjejer" mumlade han.

"Har du gjort klart svenska dikten?" frågade Elise efter en stund.

"Vilken svenska dikt?" sa jag oförstående.

"Den vi fick i läxa förra veckan som var tvungen att handla om kärlek" sa Elise.

"Jaha, den. Jag kommer på nått" sa jag obeskymrat.

Svenska dikten hade vi fått i läxa förra veckan. Det skulle vara en dikt som på något sätt handlade om kärlek, och den var tvungen att betyda något för än själv.

"Är du säker på det?" frågade Elise.

"Det löser sig nog. Så hemska minnen som jag har finns det säkert en massa saker om kärlek som betyder mycket för mig. Sen sätter jag bara ihop det till en dikt" sa jag.

Hela jorden skulle ju inte gå under bara för att jag inte hade orkat göra en dikt.

Vi satt i köket en stund och pratade tills jag och Elise var tvungna och gå.

På vägen till skolan kom jag på en dikt.

"Har du och Harry något?" frågade Elise plötsligt.

"Nej, hur menar du?" sa jag.

"Alltså, ni sover i samma säng" sa hon och tittade lite konstigt på mig.

"Och? Det har vi alltid gjort" sa jag.

"Jaha, men jag menar, ni är inte tillsammans eller så?" frågade Elise. "Han är ledig va?"

Då fattade jag alltihopa. Elise var kär i Harry.

"Ja, han är ledig. Ett litet tag iallafall" mumlade jag surt.

Jag vill egentligen inte att Elise och Harry ska bli tillsammans. Då skulle jag bli kvar utanför. Helst av allt vill jag inte att Harry ska ha någon flickvän alls.

Jag vet att det låter själviskt, men jag vill ha honom för mig själv. Jag behöver honom verkligen.

Mer hann jag inte tänka förens vi mötte Elin.

"Hej! Vet ni vilka som är i Göteborg!?" sa hon glatt.

"öhh, vi?" gissade jag.

"One Direction!" nästan skrek Elin.

"Jag vet redan det" sa jag tyst och tittade ner i marken.

Mest av allt var jag rädd att detta skulle sluta som det gjorde med Emillia. Efter att jag och Harry hade fotograferats på stranden ville hon aldrig se mig igen, och jag ville verkligen inte att det skulle hända med Elin.

"Dom bor hemma hos oss" sa Elise stolt.

Jag blängde på henne.

"Vad i helvete sa du?" skrek Elin.

"Dom bor hemma hos oss för att det är pappas kunder och dessutom Bellas bästa vänner från London" fortsatte Elise.

Nu började jag bli jävligt sur på henne. Först blir hon kär i "Min" Harry och sen går hon och söger till min bästis att dom är mina bästa vänner. Det vill ju jag berätta själv.

Därför går jag snabbt och ilsket iväg från dom. Dom kan lika gärna ha så kul med sina "One Direction grejer" för sig själv. För jag är inte intresserad. Jag vet redan nästan allt om dom, så varför stå och lyssna när dom babblar om Eleanor, Louis flickvän, när jag redan har träffat henne flera gånger.

------------Elin´s persbektiv---------------

När Elise sa att självaste One Direction bodde hemma hos dom fick jag typ damp. Mina idoler bodde hemma hos min bästis. Men sen blev jag också besviken på Bella. Hon har inte nämnt någonting om One Direction och att hon kände dom.

Jag såg att Bella stod och blängde på Elise, och sen gick hon iväg.

"Vänta Bells!" ropade jag efter henne.

Men hon lyssnade inte.

"Vad är det med henne?" frågade jag Elise.

"Vet inte riktigt. Hon kanske bara är trött. Hon och Harry hade typ värsta grälet eller nått igår. Jag vet inte om vad, men Louis nämnde någonting om att Bella hade flyttat hit utan att säga någonting till dom" sa Elise.

Jag visste inte riktigt om jag skulle tro på henne. Innan Bella flyttade hit hade jag och Elise varit ganska bra vänner. Men sen visade det säg att Elise hade ljugit om en massa saker. Som att hennes pappa hade typ 12 barn. Jag tror inte riktigt på det, men jag har aldrig frågat Bella.

Men nu sa någonting mig verkligen att Elise ljög.

"Alltså, Bella och Harry har typ varit tillsammans eller nått" fortsatte Elise. "Dom sover i samma säng och så. Men vad ver jag"

Jag började bli lite irriterad på henne. Därför gjorde jag precis som Bella och gick mot skolan istället.

När jag kom fram stod Bella lutad mot sitt skåp och grät.

"Vad har hänt?" frågade jag oroligt.

"Elise... Elise tycker om Harry som tycker om mig" började hon. "Och jag vet inte vad jag tycker. Allt har bara blivit så krånglit"

"Hade du och Harry ett bråk igår heller ljög Elise?" frågade jag.

"Bråk kan man kanske inte kalla det" sa Bella och torkade tårarna. "Men vi hade ett lite tjafs. Han var typ sur på mig för att jag stack och jag var ledsen. Sen blev han arg på mig för att han tycker att jag får skuldkänslor för allting"

"Men ni har aldrig varit tillsammans?" sa jag.

"Har du hört talas om Rebecca Thompsson?" frågade Bella.

"Ja, det var väl den där tjejen som Harry typ dejtade ett tag?" sa jag.

"Nej, dom var bara vänner. Jag hetter Rebecca Thompsson när jag bodde i London. När min bror tog livet av sig flyttade jag hit utan att säga ett ord till Harry. Han säger att dom letade genom hela London efter mig" sa Bella tyst. "Men vi kanske borde gå till vår lektion nu"

Vi började gå till Svenska salen. Vi var typ två minuter sena så vi sjönk bara ner på ett ledigt bord.

"Så ni är sena igen" sa Sven, vär svenska lärare.

------------- Rebecca´s persbektiv---------------

"Så ni är sena igen" sa Sven med sin äckliga röst.

"Ja" mumlade Elin.

"Då kanske ni vill börja med att läsa era dikter" sa Sven.

"Okej" sa Elin.

"Bra, du börjar Izabella"  sa Sven och såg otroligt nöjd ut.

Långsamt reste jag mig och gick fram till tavlan.

"Jag tror du glömde något nu" sa Sven.

"Vadå?" sa jag förvånat.

"Dikten. Du kanske ska ha ditt papper" sa han och log hånfullt.

"för det första har jag två dikter och för det andra kan jag dom utantill. Du sa att det skulle vara något som betyder mycket för en, men det här betyder allt för mig" sa jag. "Dikterna är minnen från min storebror som tog livet av sig och min allra bästa vän som jag inte har träffat på typ ett år och som är den ända som verkligen alltid finns där för mig"

"Jaja, kör nu" sa Sven otåligt.

Jag samlade mod och körde igång.

Första dikten var den från Nicks begravning.

Det finns inga ord för saknad,

Det finns inga ord för dig.

Det är dig jag saknar,

och jag kommer aldrig glömma dig.

En tår rann långsamt nerför min kind. Just nu ville jag bara ha Harry här som torkade bort den och sa att han alltid fanns här för mig.

Hela klassen var knäpptyst.

"Den andra dikten har samma början men inte samma slut och det var den min bästa vän skrev till mig" sa jag tyst.

Ännu en gång samlade jag mig och körde på.

Det finns inga ord för saknad,

Det finns inga ord för dig.

Det är dig jag har saknat,

Och jag kommer alltid älska dig.

Det har aldrig varit såhär tyst i klassrummet förut.

Undra vad Sven skulle säga nu.....

--------------------------------------------------------------

Där fick ni en ganzka lång del, tror jag...... Jaja, Vet att ingen orkar med mitt tjat, zå jag zka inte tjata....

Ha det gött Zötiizzzar!!! Tack för att någon läzer!!!!

//Kram Hanna

Tidigare:

"Jag hängde in lite nya kläder i garderoben och det ligger lite saker på sängen. Jag antar att du vill göra dig lite hemma stadd först, men om du blir hungrig finns det mat i köket"  sa Marie och gick ut ut rummet.

Håller jag på att bli en bortskämd fjortis nu eller????

1 år. November. Jag hatar hösten. Nu är det November och det har gått över ett år sen jag flyttade hit.

Och jag trivs verkligen här.

Jag hade börjat i skolan, lärt mig en hel del Svenska och fått nya vänner.

Jag och min bästis Elin är dom "coolaste" i skolan, det vill säga: Dom som alla killar tittar efter.

Men vi dissar dom bara.

Hemma är det underbart. Eller, vi bråkar ju ibland, men vi blir alltid sams igen.

Jag tycker om Marie. Hon finns där för mig som en mamma ska, men beter sig ändå inte riktigt som en mamma. Och sen räknar hon mig som hennes dotter.

Jag och Elise bråkar nästan inte alls. Hon är schyst och vi brukar umgås rätt mycket på fritiden.

Men lilla Ebba är verkligen allas ögonsten. Hon fyllde tre år förra månaden och är hur gullig som helst.

Jag och Elise är nere i nordstan och letar efter hårspray till mig.

"Den här kanske?" sa jag och tog ner en flaska från hyllan.

"Seriöst, hur orkar du? Vi har gått här i timmar nu! Vi ska vara hemma och äta middag om en kvart" gnällde Elise.

"Okej, chilla! Jag tar den här, och sen går vi hem. Funkar det?" sa jag och viftade med flaskan.

Elise nickade.

Vi gick fram till Kassan och jag betalade med en hundralapp.

Snart var vi på väg hem.

Vi öppnade porten och tog hissen till fjärde våningen. När jag öppnade dörren till lägenheten hörde jag skratt.

Marie och pappa var alltså hemma.

Jag knöt upp conversen och drog av dom. Jackan hängde jag på kroken. Sen gick jag ut i köket.

Där satt mamma, pappa, Ebba och några andra personer som jag verkligen önskade INTE satt där.

"Hej på er tjejer" sa pappa glatt.

"Bells!" sa Ebba glatt och skrattade.

"Hej Ebba" sa jag tyst.

Jag vågade inte titta upp, utan tittade bara ner i marken. Ändå visste jag hur hans blickar träffade mig.

"Det här är alltså våra döttrar Elise och Izabella" sa pappa och tittade på oss. "Det här är Niall, Liam..."

"Pappa, vi vet" sa Elise. "One Direction med andra ord"

"Några jag har saknat med andra ord" sa jag tyst och tittade för första gången upp.

Harry mötte min blick. Han såg glad och ledsen ut på samma gång.

"Vi har saknat dig med" sa han och reste sig upp.

Han gick fram till mig och gav mig en kram.

"Lova att du aldrig försvinner igen" viskade han, och först då märkte jag tårarna som rann längs med hans kinder.

"Förlåt" sa jag, och vips var skuldkänslorna tillbaka.

------- Harry´s persbektiv-----

"Förlåt" sa hon och tittade bort.

Jag var så himla glad att hon stod där framför mig, helt levande. Visserligen annorlunda, men levande.

När hon försvann hade vi letat genom hela London utan att hitta henne. Då hade jag antagit det värsta: Att hon gått åt samma öde som Nick.

Samtidigt var jag ändå lite beviken på henne. Hon visste ju hur mycket hon betyder för mig och ändå flyttade hon till Sverige utan att säga något.

Det var bara en slump att vår skivproducent var hennes biologiska pappa.

"Om jag får fråga, Varför står ni där och gråter?" sa Peter (Izabellas/Rebeccas pappa)

"lång historia" klämde Rebecca, som nu tydligen hette Izabella, fram och försvann sen snabbt som vinden ut från köket.

"Snälla, kan någon berätta för mig vad som pågår?" frågade Peter.

Jag satte mig ner igen, eftersom jag insåg att hon troligtvis inte komma tillbaka.

"Jag vet inte hur jag ska börja för att göra en lång historia kort" börjde jag. "Izabellas, eller Rebeccas storebror Nick var en av vår allra bästa vänner. När Rebecca kom från Kenya fick hon ju ett nytt hem hos Nick och hans familj. Vi träffade henne genom Nick och hon berättade för mig om sitt liv. Om hur hennes syskon och hennes mamma hade dött. Om hur hon blev skjuten och kidnappad för att senare vakna upp i London"

"Ni blev ganska snabbt typ bästa vänner" fyllde Louis i. "Alla trodde att ni var tillsammans, men vad jag vet så var ni aldrig det. Men när Nick tog livet av sig och Rebecca hittade honom, så skulle ju hon flytta hit. Grejen är den att det berättade hon aldrig för oss, hon bara försvann. Vi letade igenom hela London efter henne, men vi hittade henne aldrig.Tillslut trodde vi väl det värsta..."

Louis tystnade.

"Hon har alltid haft skuldkänslor för allting. Hon trodde att det var hennes fel att hennes familj dog, att Nick tog livet av sig och det skulle inte förvåna mig om hon hade skuldkänslor nu också" sa jag.

Det blev tyst en lång stund.

"Jag kanske borde prata med henne?" sa jag tyst och reste mig upp.

----Rebecca´s persbektiv-----

Jag gick in på mitt rum och kröp upp i fönstret.

Jag satt där ett bra tag och funderade över varför jag hade gjort som jag hade.

Efter typ en kvart öppnades dörren långsamt.

Eftersom jag visste att det var Harry brydde jag mig inte om att titta efter.

"Du kan gå. Du förkännar inte att vara med en sån idiot som jag" sa jag och stirrade ut över Göteborg....

Hinner inte mer nu kompizar.... Inga bilder heller.... Men ni får klara er....

Ha det bäzt alla mina zötizzar!!!

//Kram Hanna

Tidigare:

Nu kommer allting bli som det en gång va. När jag kom till England ensam och jag inte förstod någonting. Nu kommer jag ensam till Sverige och jag kommer inte förstå det nya språket...

Jag klev av flyget och hämtade mina väskor. Landvetter Airport. Göteborg. Göteborg, mitt nya hem.

Jag tittar mig omkring. Pappa sa att han skulle komma och hämta mig. Tur att det är skyltat på engalska också.

Snabbt hittar jag typ väntsalen heller vad man ska kalla det.

Men där står iallafall min ny familj. Pappa ser ut exakt som han gjorde för 13 år sen.

Jag kramar om honom hårt och skiter i att jag är 16 år. Det är så skönt att ha någon vuxen som man kan lite på i sin närhet igen.

"Hej gumma! Vad stor du har blivit" sa han och log stort.

"Pappa, seriöst! Det har gått 13 år. Trodde du jag skulle ha krymt eller?" sa jag och fnissade lite.

Helt plötsligt är mitt humör på toppen. Det ska bli skönt att få börja om livet på nytt.

"Det är är min fru Marie och hennes dotter Elise" sa pappa och pekade.

"Hej!" sa jag och försökte le så gott det gick.

"Och det här är vår lilla ögonsten Ebba" sa papppa sen och pekade på den lilla flickan som Marie bärde på.

"Kom och hälsa på din nya lillasyster!" sa Marie och gav mig Ebba.

Hon verkade vara runt 2 år.

"Hej" sa jag med bebis röst.

"Hej" härmade hon.

Ebba var jättegullig. Jag hade alltid tyckt om småbarn. Eller iallafall tills dom fyller åtta. Då blir dom riktiga skit ungar istället.

"Du har bra hand med barn, ser jag" sa Marie och skrattade lite.

"Så blir det om man växer upp med nio syskon" sa jag och log.

Jag gillade redan min nya familj. Även om Elise fortfarande inte hade sagt ett ord så skulle jag säkert stå ut med henne.

Vi gick ut till bilen. Pappa och Marie satt där fram, Ebba i en barnstol i baksätet, jag i mitten och Elise satt och stirrade ut genom fönstret.

Men sen tog hon upp någon tidning.

Jag lutade mig över för att se.

"Har du sett hur snygga dom är?" sa Elise drömmande och pekade på en bild.

"Alltså, dom är faktiskt ganska konstiga. Speciellt Louis" sa jag när jag såg vilka bilden i tidning föreställde. "Men varför är dom med i tidningen"

"Läs artikeln" sa Elise.

Jag läste artikeln. Så här stod det typ:

Harry och Rebecca går skilda vägar

Det ryktas att vänskapen mellan Harry Styles och Rebecca Thompsson är förbi. Harry har nekat till att dom är ett par och vi litar på honom. Men är även deras vänskap över nu? Vi har fått "tips" från allmänneheten där några Imorse såg Rebecca kliva på ett flyg till Sverige utan att säga ett ord till Harry.

Allt sägs ha starta när Rebeccas storebror- och Harrys bästa vän - Nick, tog livet av sig.

Ingen vet, och därför söker media nu både Harry och Rebecca på jakten efter sanningen.

Ljög Harry för oss? Ingen vet något om Rebeccas tidigare liv, förutom att hon är adopterad.

Vi skulle tycka det var synd om Harry och Rebeccas tid var över, för vi tycker dom var söta tillsammans.

Jag blev seriöst chockad när jag läste det.

Som om jag skulle vara Harrys flickvän. Fast det där första vet jag inte riktigt. Ärligt talat är det ju faktiskt sant.

"Jag tycker dom var jävligt söta tillsammans" sa Elise och suckade. "Tänk om jag skulle få träffa som någon gång"

"Tack" var det ända som for ut ur min mun.

"Vadå tack?" frågade Elise.

Jag insåg att det var försent att ljuga ihop en historia nu.

"Jag är Rebecca" sa jag och suckade. "Jag stack utan att säga något till Harry för att starta ett nytt liv för andra gången"

"Va?!" sa Elise och såg riktigt förvirad ut.

"Jag är Rebecca. Du vet, tjejen som Harry dejtade fast han aldrig gjorde det" sa jag.

"Vad sa du?" sa hon och typ stirrade på mig.

Jag tog upp min telefon och visade lite av dom bilder som fanns på mig och Harry. Vilket var nästan alla bilder eftersom vi spenderat all vår lediga tid med varandra.

"Jag och Harry var bästa vänner, men aldrig något mer" sa jag och suckade lite. "Men alla tror att vi typ är tillsammmans. Men han var den ända som brydde sig. När Nick inte hade tid fanns han där"

"Så du menar, min typ låstads syster är tjejen som alla i min klass snackar om?" sa Elise.

Jag nickade lite.

"Fan vad coolt! Du vet, dom sitter på lektionerna och surar över att du är så snygg och inte dom" sa hon och skrattade lite.

"Sverige kanske inte är så tokigt ändå" sa jag och log.

Bilen stannade. Jag antog att vi var framme vid mitt nya hem.

Vi klev ut och jag tog Ebba i famnen och pappa tog min resväska.

Vi tog hissen upp till fjärde våningen.

"Här är ditt rum" sa Marie och öppnade en dörr. "Du har ett eget badrum där också"

Jag kikade in i rummet. Det fanns en stor säng som var bäddad med massor av kuddar. En garderob, ett skrivbord, en soffa, en tv och jag hade ett stort fönster med utsikt över min nya hem stad.

"Herregud, vad fint!" sa jag och sjönk ner i soffan.

"Jag hängde in lite nya kläder i garderoben och det ligger lite saker på sängen. Jag antar att du vill göra dig lite hemma stadd först, men om du blir hungrig så finns det mat i köket" sa Marie och gick ut ur rummet.

Håller jag på att bli en bortskämd fjortis nu eller????

Landvetter Airport!!!

Hann med en snabbis till!!!!

Hur ska det gå för Rebecca i Sverige????

Det får ni veta i morgon!

Ha det bäst zötizzar och zov zött!!!

//Kram Hanna

Tidigare:

"Han....Han andas inte" sa jag tyst.

Niall och Zayn kollade oroligt på mig. Jag var inte den som brukade gråta för vad som helst.

När ambulansen kom såg dom inte heller så glada ut...

-----Rebecca´s persbektiv-----

1 månad. 1 månad. 1 hel månad har jag bott själv. Men nu är det slut med det.

Det är dags för begravning. Den där jävla begravningen som jag helst av allt vill skita i. Glömma bort att det är min, MIN bror som ligger i den där jävla kistan som ska se fin ut, men ingenting, absolut ingenting, är fint med döden. Och döden finns alldeles för mycket runt omkring mig. Varje vecka, varje dag, varje timme, varje minut tänker jag på döden.

Jag står framför spegeln på mitt rum. Nästan allting är ner packat i lådor.

Jag har på mig en svart spetsklänning och svart skor.

Det jag ser i spegeln är inte längre Lisha som bor i Kenya med sina åtta syskon som knappt har mat för dagen men är glada ändå. Det jag ser är Olyckliga Rebecca som ska gå på sin älskade brors begravning.

Det vill jag inte se, men nu gör jag det.

Det mörkbruna, nästan svart, håret hänger ner över axlarna och ner över ansiktet.

Jag ser sliten ut. Det vill jag inte, men nu gör jag det.

Det är mycket jag inte vill, men jag kan inte göra något åt det.

Jag vill inte flytta till min biologiska pappa i Sverige. Absolut inte.

Allt jag vill är att Nick ska leva. Då skulle jag kunna bo kvar här. Men nu kan jag inte det.

Och jag måste lämna den ända personen som bryr sig om mig. Personen som är min allra bästa vän. Personen som jag älskar. Personen som jag inte har berätta för än.

Jag vet att det är korkat, men nu är det så. Jag har inte berättat för Harry än. Men jag vet bara inte hur jag ska säga det. Liksom "Hej! Jag ska flytta till Sverige så vi kommer aldrig mer träffas" låter inte så bra.

Jag måste säga det efter begravningen eftersom jag flyttar imorgon.

Jag tog min handväska och drog på mig jackan. Jag gick ut i det som vanligt regniga London. Det är mitten av Augusti nu. Om tre dagar börjar alla min klasskompisar i skolan igen. Då sitter jag i en bänk i Sverige och fattar noll.

Jag gick längs med gatan mot kyrkan. Det var en hel timme kvar tills begravningen började, men jag skulle fixa lite blommor på min låstads mammas grav.

När det var gjort var det cirka en halv timme kvar tills alla skulle komma. Så jag gick ut från kyrkogården för att gå en liten promenad.

Det var så himla tråkigt väder ute. Jag önskar nästan att det var samma klimat som i Kenya istället för en massa regn.

Jag gick en kort promenad som tog ungefär en kvart.

När jag kom tillbaka till kyrkan hade Harry och killarna kommit.

"Hej" sa jag och försökte le, men det gick inte så bra.

"Hej" sa Harry och gav mig en kram. "Det kommer bli bra"

"Jag vet inte" mumlade jag.

Jag visste verkilgen inte hur jag skulle berätta för honom...

-----Harry´s persbektiv------

När jag kramade Rebecca kände jag att hon spände sig.

"Har det hänt något?" frågade jag.

"Ja" sa hon. "Min storebror har precis dött"

"Jag menade har det hänt något som jag inte vet om?" frågade jag igen.

"Ja" sa Rebecca.

Det syntes på henne att hon inte ville prata mer om det.

Det började dyka upp lite folk nu och vi fick gå in i kyrkan. Eftersom jag är Rebeccas bästa vän hade jag fått lov att sitta bredvid henne längst fram.

Hon grät redan innan själva begravningen hade börjat.

Prästen sa något, men jag lyssnade inte. Louis och Zayn sjöng något, men jag lyssnade inte särskilt mycket då heller.

Men sen skulle jag och Rebecca läsa en dikt, eller kanske mer varsin dikt.

Vi reste oss sakta och gick fram till kistan.

Jag greppade hennes hand och jag orkade inte bry mig om tårarna som föll från mina ögon.

"Det finns inga ord för saknad, det finns inga ord för dig" började jag.

"Det är dig vi saknar, och vi kommer aldrig glömma dig" fortsatte Rebecca. "Du är fortfarande en av mina 6 bröder, och du är precis som dom, nu också död. Mn du är inte borta, för du finns i mitt hjärta. Och där kommer du alltid stanna"

Sen gick vi tillbaka och satte oss på våra platser.

Prästen pratade lite till och tillsist fick vi gå fram och lämna våra blommor.

-------Rebecca´s persbektiv-----

"Vila i frid Nick, Jag kommer alltid älska dig" sa jag tyst och försiktig la jag rosen på kistan.

Sen bröt jag ihop helt.

Harry kramade mig hårt.

"Det är okej. Jag finns här för dig" viskade han.

---Dagen efter (fortfarande Rebecca´s persbektiv)-----

Jag klarade inte att berätta för Harry igår, så han vet ingenting.

Nu sitter jag på flygplatsen i London och mitt flyg ska lyfta om en kvart. Nu finns det ingen återvändo. Nu ska jag starta ett nytt liv i Sverige. Där kommer inte Harry finnas, och det är nog bäst så. Han skulle bara påminna mig om mitt hemska gammla liv.

Allting går så fort. Plötsligt sitter jag på flyget och om två timmar ska vi landa i Sverige.

Nu kommer allting bli som det än gång va. När jag kom till England ensam och jag förstod ingenting. Nu kommer jag till Sverige ensam och jag kommer inte förstå det nya språket....

     

1. en ros

2. Saknar dig..

3. .... (tog den bilden för att den var fin....)

Zå. Nu fick ni en ganzka lång bit.. Mycket tårar, I know that..... Har extremt bra planer för den här novellen, en del av dom kommer kanzke i näzta del.. Vi får ze!

Hoppas någon läzer.. För annarz gör jag detta i onödan... Jaja, Whatever... Ni zka zlippa mitt tjat nu!

Ha det gött zötizzar!!!

//Kram Hanna

Jag gillar bokstaven Z om ni inte har märkt det än    Okej, zka förzöka zkäpa mig nuu och vara lite zeriöz...

Tidigare:

"Jag fryser" gnällde jag.

"Kom då, så går vi hem" sa Harry och tog tag i min hand.

Han höll den hela vägen fram till ytterdörren, där han släppte den....

Vi kom in i hallen och Louis och Nick kom springande.

"Och Vad har ni gjort då?" sa Nick och log lite retsamt.

"Badat" sa jag ointresserat.

"Jaha, så det var inte så att ni kramades och höll varandra i handen?" sa Louis med ett flin på läpparna.

Harry slog honom löst på armen.

Nästa morgon vaknade jag av solen som lyste i mitt ansikte. Nyvaket tittade jag mig omkring. Jag låg i en soffa och Nick satt vid mina fötter och sov.

Efter en stund kände jag igen mig och såg att jag var i killarnas vardagsrum.

Jag reste mig upp försiktigt för att inte väcka Nick.

Niall och Louis satt ute i köket och åt frukost. Jag sjönk ner på en stol.

"Är du hungrig?" frågade Niall med munnen full av mat.

Jag skakade på huvudet. Jag tog upp min mobil. Emillia hade smsat lite.

Vi måste prata, Kan vi ses vid Starbucks kl. 15? Xx

Jag kollade på klockan. Den var 11.

"Vad ska ni göra idag?" frågade jag.

"Ingenting särskilt, tror jag. Liam har koll på det där" sa Louis obeskymrat.

Det dundrade i trappan och Harry kom ut i köket.

"Godmorgon" sa han och gäspade.

"Godmorgon" sa jag utan att vända blicken från mobilen.

Jag var inne på twitter. Jag hade hittat en bild som gjorde att det inte riktigt kändes så jättebra i magen. Emillia skulle mörda mig om hon fick se det. Liksom, det är jag och Harry som går hand i hand på stranden på bilden och såklart har dom lyckats ta reda på vem jag är, så namn finns också.

Och Harry är Emillias stora kärlek. Flera gånger har jag fått lova att inte röra honom, och då har jag sagt att det tänker jag ändå inte göra för jag bryr mig inte om kändisar.

Alltså kommer hon mörda mig för att jag typ bröt mitt löfte.

Och det kändes inte alls bra.

"Vad kollar du på?" frågade Harry och innan jag hann reagera hade han tagit mobilen ifrån mig.

"Men du ska inte bry dig" sa Han sen tröstande.

"Min bästis kommer slita mig i stycken" sa jag oroligt.

"Varför då?" sa Harry förvånat.

"Hon är typ skit kär i dig och jag hade liksom lovat att inte röra dig, eller vad man ska säga" sa jag tyst. "Hon kommer inte vilja träffa mig mer"

"Va inte så säker på det" sa Louis och flinade. "Om du typ säger att hon får komma hit kommer hon nog förlåta dig"

----Tre veckor senare----

Jag hade träffat killarna nästan varje dag nu. Jag och Harry hade blivit ganska nära vänner, men inte mer. Pappa har tydligen begått något brott, så han är på polis stationen eftersom han är huvudmisstänkt.

Idag ligger jag i sängen och har typ influensa, och jag skulle gå ut till köket och hämta ett glas vatten när jag såg något jag absolut inte ville se.

Snabbt skyndade jag in på mitt rum för att slippa se. Mina ögon var fuktiga och jag började få panik. Jag ryckte upp mobilen och ringde upp Harry.

"Hej!" sa han glatt.

"DU MÅSTE KOMMA HIT NU!" skrek jag panikslaget.

"Ta det lugnt, har det hänt något?" sa han oroligt.

"Hänt??? Ja, det har hänt något och du måste komma hit NU!" sa jag och

"Jag kommer" sa han och la på.

Jag slängde telefonen i vägen eftersom jag inte visste vad jag skulle göra. Sen kom skuldkänslorna. Över det jag sett.

Ute i köket låg Nick alldeles blodig med en kniv i handen. Troligtvis hade han försökt ta sitt liv.

Och det var mitt fel. Det var jag som inte frågat hur han mådde. Det var jag som bara hade varit inne på mitt rum och inte brytt mig om honom.

Jag satt där i fem minuter och tänkte på vilken idiot jag var innan det äntligen ringde på dörren.

Jag sprang och öppnade, och där stod Harry, Zayn, Liam, Niall och Louis.

"Vad har hänt?" frågade Harry.

Jag försökte säga något, men min mun fungerade inte längre. Så jag pekade in i köket och Louis gick dit. Han kom snabbt ut igen och då var hans ögon blanka.

----Louis Persbektiv-----

Harry hade totalt flippat ur när Rebecca ringde. Han hade sprungit runt i hela huset och oroat sig.

Men nu hittade jag Nick blodig på köksgolvet och fattade varför Rebecca gjorde som hon gjorde.

"Jag tror att hon har fått någon slags chock" sa jag till Harry och försökte hålla inne tårarna.

Zayn och Niall följde med mig tillbaka till Nick medans Harry coh Liam försökte få liv i Rebecca.

Niall ringde en ambulans. Under tiden undersökte jag och Zayn Nick lite snabbt.

Jag försökte känna hans puls, men jag kände den aldrig. Jag hade nästan börjat tro det värsta.

Då kunde jag inte hålla tårarna längre. Nick var en av mina bästa vänner. Jag ville inte att han skulle dö.

"Han...Han andas inte" sa jag tyst.

Niall och Zayn kollade oroligt på mig. Jag var inte den som brukade gråta för vad som helst.

När ambulansen äntligen kom såg dom inte heller så glada ut....

Inga bilder idag, men ni får klara er...

Ha det bäst!!!

//Kram Hanna

Tidigare:

"Vi sticker nu" sa han och gick till hallen.

Jag tog på mig conversen och gick ut. Stranden låg på andra sidan vägen. Vi gick snabbt över vägen och kom ner på stranden. Jag drog av mig conversen och mina fötter sjönk ner i den vita sanden.

"Livet är underbart" sa Harry och tittade ut över havet.

"Jag vet inte riktigt om jag håller med" sa jag tyst.

Harry tittade på mig. Det verkade ändå som om han förstod, för han sa ingenting. Jag kunde inte bli glad så länge jag hade skuldkänslor över att ha lämnat Aleiga ensam. Jag saknde henne så sjukt mycket.

Jag var så inne i mina tankar att jag inte märkte att Harry började rita i sanden.

Men helt plötsligt petade han på mig och pekade. I den varma sanden hade han skrivit "Be Happy". Det såg så fint ut. Men en våg kom och spolade bort det innan jag hann säga något.

Jag kände att tårarna långsamt rann nerför kinderna, men det gjorde ingenting. Harry var den ända utom Nick som visade att han brydde sig. Han brydde sig om att jag mådde dåligt och försökte få mig glad.

Harry drog in mig i en kramoch jag kramade honom hårt.

"Du måste lova att inte säga det jag berättade för dig till någon" sa jag tyst.

"Jag lovar" sa han och log.

"Och en sak till som du kanske behöver veta" sa jag sen. "Du är den ända i hela världen som vet om det här"

"Men Nick då?" frågade Harry.

"Han vet ingenting" sa jag. "Men vi kan väl prata om något roligare"

"Okej" sa Harry och flinade lite.

Sen tog han tag i mig och lyfte upp mig på hans axlar. Sen sprang han ut i vattnet.

"Du är ju helt galen" sa jag och skrattade.

"Det är därför jag är känd!" sa han stolt.

"Öhh, verkligen. Nick har bara nämnt någonting om musik..?" sa jag.

Nick hade berättat att killarna var något ganska känt band, men mer kom jag inte ihåg.

"Hur mycket berättar han för dig egentligen?" sa Harry.

"Allt" sa jag oskyldigt.

Vi badade en stund till, men sen började jag frysa och gick upp.

Jag sjönk ner i den varma sanden och blundade.

Plötsligt kände jag något kallt mot min mage. Jag tittade upp och såg att Harry hade lagt sig i sanden med huvudet på min mage.

"Hej" sa jag och fnissade lite.

"Hej" sa han och vände blicken mot mig.

"Ditt hår är blöt" sa jag och grimaserade.

"Det är ditt också" sa Harry och flinade.

Jag försökte putta bort hans huvud, men det gick inte så bra.

Jag satte mig upp istället. Nu låg hans huvud i mitt knä.

"Jag fryser" gnällde jag.

"Kom då, så går vi hem" sa Harry och tog tag i min hand.

Han höll den hela vägen fram till ytterdörren, där han släppte den....

   

1.Be Happy (Harrys målning i sanden)

2. Hålla handen

Hajj Alla Sötizzar!!! Hoppas ni har det bra!!! Blev en kort bit idag.... Men ni får klara er...

Pöss på er!!!

//Kram Hanna

Tidigare:

"Jaha, förlåt. Jag heter Harry och det där är Louis" sa killen med lockigt hår och log vänligt.

"Jag måste dra nu. Kommer hem vid sju" sa jag till Nick. "Hejdå"

Jag vände mig om och började gå mot Emillias hus...

Men just då kände jag hur det vibrerade i fickan. Jag tog upp min Iphone 5 och öppnade smset.

Ledsen kompis, men har blivit magsjuk. Vill inte smitta dig, så kom inte hem till mig. Ha en bra dag ändå! Xx

Smset var från Emillia.

Jaha, då får jag väl hitta på något annat.

Jag vände mig om igen.

"Skulle inte du till Em?" frågade Nick.

"Hon har blivit magsjuk" sa jag.

"Men du kanske kan hänga med oss. Louis flickvän kommer också dit eller?" sa Harry.

"Hon sa att hon skulle försöka" sa Louis.

"För mig är det okej" sa Nick.

Jag visste att Nick gillade mig lika mycket som jag gillade honom, och det var rätt skönt.

"Okej. Ni vinner. Jag vet ändå inte vad jag ska göra" sa jag.

Min mobil vibrerade igen. Jag hade den fortfarande i handen och kollade snabbt vem det var ifrån. Det var från Sebbe, en annan av mina bästa vänner.

Kan du rädda mig? Jag ska vara hemma med Lisa och Emil i en vecka! Snälla kom och hjälp mig!

Jag började fnissa när jag såg det. Lisa och Emil var hans småsyskon som var åtta år. Dom var sjukt störande.

Ledsen Mannen, men jag pallar inte några störande ungar...

"Vad skrattar du åt?" frågade Nick nyfiket.

"Sebbe ska var hemma med sin brosa och syrra i en vecka. Du vet, dom där två irriterande ungarna" sa jag.

"Du skojar. Hur ska han klara det?" sa Nick och skrattade.

Jag skakade bara lite på huvudet till svar.

"ska vi gå då?" frågade Louis och utan att vänta på svar började han gå.

Vi följde efter honom. Vi gick längs med gatorna i London. Det var fint här, men jag saknade ändå Kenya. Alla djur, min familj och att man inte måste vara perfekt. Aleiga var den jag saknade mest. Men jag hade också skuldkänslor över att jag lämnat henne ensam. Hon visste ju ingenting.

Jag saknar henne så mycket. Det gör så jävla ont. Jag kände hur ögon långsamt blev fuktiga.

--------Harry´s persbektiv--------

Helt oväntat började Rebecca gråta. Nick och Louis stannade, precis som jag.

"Varför gråter du?" frågade jag.

"Nej, inget" sa hon och torkade snabbt tårarna. "Ingenting"

"Säkert?" sa Nick som såg lite orolig ut.

Jag har fattat att Nick och Rebecca inte är som vanliga syskon. Dels har Nick nämnt att Rebecca är adopterad, men det är inte så jag tänker. Vanliga syskon bråkar rätt mycket, men dom två verkar aldrig bråka. Dom tycker helt enkelt om varandra.

"Ja" sa Rebecca och försökte låta övertygande, men hon lyckades inte särskilt bra.

Vi fortsatte att gå. Snart kom vi fram till det stora vita huset där jag och killarna bodde.

Jag öppnade ytterdörren och genast kom Niall, Zayn och Liam springande.

"Hej!" skrek Niall glatt.

"Hej Niall" sa jag och tog av mig skorna.

Dom andra kom in bakom mig.

"Hej Nick" sa Liam.

"Hej Liam. Det här är min syster Rebecca" sa Nick och pekade på Rebecca.

"Jaha. Jag heter Liam, och det där är Zayn och Niall" sa Liam och log.

"Vad ska vi hitta på?" frågade Louis när alla hade kommit in.

"BADA!" skrek Niall.

"Bra ide´" sa Liam.

"Jag stannar nog hemma, någon annan?" sa jag och log lite halft.

"Jag" sa Rebecca.

"Bra, då slipper jag vara ensam" sa Jag och log glatt mot henne.

--------Rebecca´s persbektiv----------

Jag hade verkligen egentligen lust att bada, men jag vågade inte ta risken. Risken att alla skulle se blåmärkena och såren. Därför blev det helt perfekt för mig när Harry inte ville följa med. Då hade jag en anledning att stanna.

"Vad ska vi göra då?" frågade Harry när dom andra försvunnit.

"Vet inte" sa jag och sjönk ner i soffan.

"Kan du inte berätta något som jag inte vet om dig?" frågade han och satte sig bredvid mig.

Jag fick lite panik inombords. Jag kunde verkligen INTE berätta sanningen för honom.

"Nja, alltså, det finns inget intressant att berätta" sa jag undvikande.

"Jo, men kom igen" tjatade Harry.

Han höll på och tjata i typ tjugo minuter innan jag gav mig. Någont kunde jag ju kanske berätta.

"Okej, en sak kan du få veta" sa jag och suckade.

"Vadå?" sa Harry nyfiket.

Jag böjde mig ner och drog upp byxbenet en bit. Nu var ärret efter skottet helt synligt.

"Jag har blivit skjuten" sa jag och visade ärret.

"Wow" sa han och strök med handen över ärret.

Jag ryste till lite.

"När då?" frågade han sen och tittade djupt in i mina ögon.

Det där var en av mina svagheter. Jag kunde inte ljuga för honom när han tittade mig i ögonen.

Jag samlade tankarna och funderade på hur man kunde sammanfatta allting.

"Som du kanske vet´är jag adopterad. Men jag hade faktiskt en familj en gång i tiden. Jag bodde i Kenya med min mamma och mina 8 syskon. Vi hade flyttat från gränsen i Norr till gränsen i söder" började jag. "Vi levde ett ganska tufft liv. Då menar jag typ, vi hade inte vatten och mat för dagen och så. Vi bodde i ett litet skjul. En dag när jag och min lillasyster var och hämtade vatten, hörde vi plötsligt ett skott. Vi sprang hem till vårt skjul och gömde oss. Mamma och våra andra syskon som var ute på fälten, kom aldrig tillbaka. Till slut gick jag ut för att leta efter dom. Men jag borde aldrig ha lämnat min syster ensam"

Jag tog en paus och drog efter andan. Tårarna rann nerför kinderna, men jag orkade inte bry mig.

"Men jag gick iallafall ut, och hittade min mamma nedskjuten och död utanför skjulet. När jag satt där och grät kom någon och drog med mig bort. Sen hörde jag ett skott och det gjorde ont i benet. Det blev svart och tyst" sa jag.

Harry höll min hand, men jag märkte det knappt.

Utan att tänka på det lutade jag huvudet mot hans axel. Jag satt där en stund och bara grät.

Men till slut kom det inte fler tårar.

"Kan vi inte hitta på något kul istället?" frågade jag och försökte le, vilket mer blev en grimars.

"Ja, det är mycket roligare att vara glad" sa Harry och log. "Vi kan baka något så Niall blir glad!"

"Ja! Vi bakar cupcakes!" sa jag glatt.

Baka var en av dom saker som fick mig att tänka på annat.

"Vi kan väl överaska dom andra och göra en middag!" sa Harry.

Jag blev genast eld och lågor. Snabbt som ögat hade vi kollar vad som behövdes och sprungit ner till affären.

När vi kom tillbaks började vi med cupcakesen. Det blev kladdigt och gott   . Plötsligt kastade Harry en näve mjöl i mitt ansikte.

"Vafan!!! Det där ska du få för!" skrek jag och kastade ett ägg i hans ansikte.

Vi hade startat ett helt matkrig när det började pipa från min mobil som låg på en av bänkarna. Muffinsen var klara. Vi tog ut dom och började med graneringen. Sen kokade vi pasta, stekte några biffar och gjorde i ordning en sallad. Till sist dukade vi. Det blev riktigt fint enligt mig.

Ytterdörren öppnades och in kom alla killarna och en tjej, vilket jag antog var Louis flickvän.

"Det luktar gott" sa Niall så fort han kom in i köket.

"Öhh, vad har ni gjort?" frågade Liam och tittade konstigt på oss.

Jag tittade på Harry. Han var helt kladdig i ansiktet efter matkriget. Hans kläder var helt äckliga.

Jag fattade att jag nog också såg ut så.

"Vi har haft roligt!" sa jag och skrattade.

"Det är nog bäst om ni två sticker till stranden och badar" sa Nick. "Ni ser ut som två apor"

"Okej. Jag tror jag har badkläder i väskan" sa jag.

Jag hade alltid massor av saker i min stora handväska. Tillexempel badkläder och nya rena kläder.

Jag letade upp den gula bikinin och letade upp toan. Jag drog på mig den gula överdelen. Till den hade jag ett par jeans shorts.

Jag gick ut till dom andra igen.

Harry hade redan på sig badbyxorna.

"Vi sticker nu" sa han och gick till hallen.

Jag tog på mig conversen och gick ut. Stranden låg på andra sidan vägen. Vi gick snabbt över vägen och kom ner på stranden. Jag drog av mig conversen och mina fötter sjönk ner i den mjuka sanden....

       

  

1. Rebecca´s bikini och jeans shorts

2. Don´t forget to smile

3.Salladen och maten

4. CupCakes!!! (Bakade dom själv idag!!!)

-------------------------------------------------------

Där var del 2 ute!

Klackan är nu 22.33 Hehe....

Jaja, whatever??? Ha det gött mina gullungar!!!

//Kram Hanna

     

"huset och soldater"

Jag och Aleiga bär på en tung spann med vatten. Vattnet har vi hämtat i floden som ligger två kilometer ifrån vårt hus. Eller, hus och hus, vårt skjul där vi bor. Jag, Aleiga, våra 7 andra syskon och Mamma.

Såhär har jag bott i nästan hela mitt liv. För några månader sen lämnade vi norra Kenya för att fly in till Tanzania. Nu har vi bosatt oss här, i Södra Kenya, ganska nära gränsen till Kenya.

Plötsligt hörs ett skott och jag vaknar upp ur mina tankar. Jag tittar på Aleiga. Hon tittar på mig. Vi släpper hinken och springer. Vi springer ända hem till vårt så kallade hus.

"Lisha, Jag är rädd" sa Aleiga och kramade om mig.

"Det är jag också" sa jag tyst.

Vi stod där och kramade varandra en lång stund.

Jag hörde ett skott till. Och sen ett till. Och ett till. Jag räknade alla skotten till elva.

"Tänk om det har hänt något med mamma och dom andra" sa Aleiga som nu grät.

"Du får inte tänka så" sa jag tröstande.

Men jag började också bli orolig. Om dom också hade hört skotten (vilket dom borde ha gjort) skulle dom varit hemma nu. Jag blir bara räddare och räddare för varje minut som går. Men till slut tar nyfikenheten och oron över.

"Vänta här" sa jag till Aleiga.

Långsamt smög jag ut. Ingen där. Snabbt som atan sprang jag mot det höga gräset där jag kunde gömma mig.

Det var här mamma och dom andra skulle vara. Men nu var dom inte här.

"Mamma?" ropade jag svagt.

Inget svar.

"Mamma?" ropade jag lite högre denna gång.

Fortfarnade inget svar.

Plötsligt fick jag syn på något i det höga gräset. Det fick inte vara... Men självklart var det de.

En bit bort i gräset låg mamma. Hon blödde från magen. Jag rusade fram till henne och sjönk ner på knä.

"Mamma! Du får inte dö!" sa jag och tårarna rann nerför mina kinder.

Jag skakade hennes kropp.

Ingen reaktion. Hon var död. Död föralltid. Nu var jag ensam kvar med Aleiga. För dom andra hade säkert också blivit skjutna.

När någon plötsligt sliter tag i mina armar bakifrån försöker jag skrika, men det gick inte. Inte ett ljud kom ut ur munnen. Jag sparkade och slog, men inget hjälpte. Allt var bara hopplöst.

Det bangade till och jag kände en väldig smärta i ena benet. Sen blev allting svart. Svart.

-Ett år senare-

Allting ur mitt gammla liv är försvunnet. När jag vaknade upp för ungefär ett år sen var jag på ett sjukhus i London. Jag hade varit så jävla rädd då. Jag förstod inte vad dom sa, visste inte vart jag var och Aleiga var borta. Aldrig har jag varit så rädd som jag var då. Men allting ordnarde sig. Eller nästan allting. Det funkade perfekt i början. Jag kom till en ny familj, fick en ny pappa, mamma och en storebror. Jag fick gå i skolan och lära mig engelska och få nya vänner, jag fick till och  med ett nytt namn. Nu heter jag inte längre Lisha utan Rebecca.

Men en månad senare dog min "nya" mamma, och jag och Min bror Nick blev kvar ensamma med "Pappa". Nu vägrar jag kalla honom pappa, så jag säger Richard. Han slår mig när inte Nick ser, men när Nick är med, då vågar han inte.

Nick är världens bästa storebror. Han är snygg, populär och schyst. Och han har ett hjärta av guld. Jag älskar honom.

Väckar klockan ringde. Jag svor åt den innan jag klev upp ur sängen. Jag gick fram till garderoben och letade ut en vit kofta, blås jeans och tog på mig mitt älskade halsband. Halsbandet var det ända jag hade kvar från mitt tidigare liv i Kenya.

Jag gick ut till köket och tog en banan. Nick satt med sin mobil vid köksbordet.

"Jag ska gå och träffa Emillia" sa jag till honom och gick mot hallen.

Emillia var en av mina bästa vänner, men inte ens för henne hade jag berättat om mitt tidigare liv.

"Eyy, vänta på mig! Jag ska träffa några polare, men dom bor på vägen till Emillia, så jag följer med dig en bit" sa Nick och tryckte ner kepsen över sitt svart hår.

"Skynda dig så" sa jag och tig på mig conversen.

Jag drog ner skinnjackan från kroken.

Nick kom och drog på sig sina converse.

Vi började gå. Vi gick förbi Starbucks, lite andra caféer och affärer.

"Eyy, Tjena mannen!" sa en röst bakom oss.

Jag vände mig lika fort som Nick.

"Hej Lou och Haz" sa Nick och log. "Det var ett tag sen nu"

"Ja, det var det" sa den ena killen och flinade. "Inte visste jag att du skaffat filckvän"

Nick sneglade lite på mig.

"Det här är min syster Rebecca" sa han sen.

"Jaha, förlåt. Jag heter Harry och det där är Louis" sa killen med lockigt hår och log vänligt.

"Jag måste dra nu. Kommer hem vid sju" sa jag till Nick. "Hejdå"

Jag vände mig om och började gå mot Emillias hus....

Ni får klara er med det där! Ha det Bäst mina sötizzar   

//Kram Hanna