Tidigare:

"Han....Han andas inte" sa jag tyst.

Niall och Zayn kollade oroligt på mig. Jag var inte den som brukade gråta för vad som helst.

När ambulansen kom såg dom inte heller så glada ut...

-----Rebecca´s persbektiv-----

1 månad. 1 månad. 1 hel månad har jag bott själv. Men nu är det slut med det.

Det är dags för begravning. Den där jävla begravningen som jag helst av allt vill skita i. Glömma bort att det är min, MIN bror som ligger i den där jävla kistan som ska se fin ut, men ingenting, absolut ingenting, är fint med döden. Och döden finns alldeles för mycket runt omkring mig. Varje vecka, varje dag, varje timme, varje minut tänker jag på döden.

Jag står framför spegeln på mitt rum. Nästan allting är ner packat i lådor.

Jag har på mig en svart spetsklänning och svart skor.

Det jag ser i spegeln är inte längre Lisha som bor i Kenya med sina åtta syskon som knappt har mat för dagen men är glada ändå. Det jag ser är Olyckliga Rebecca som ska gå på sin älskade brors begravning.

Det vill jag inte se, men nu gör jag det.

Det mörkbruna, nästan svart, håret hänger ner över axlarna och ner över ansiktet.

Jag ser sliten ut. Det vill jag inte, men nu gör jag det.

Det är mycket jag inte vill, men jag kan inte göra något åt det.

Jag vill inte flytta till min biologiska pappa i Sverige. Absolut inte.

Allt jag vill är att Nick ska leva. Då skulle jag kunna bo kvar här. Men nu kan jag inte det.

Och jag måste lämna den ända personen som bryr sig om mig. Personen som är min allra bästa vän. Personen som jag älskar. Personen som jag inte har berätta för än.

Jag vet att det är korkat, men nu är det så. Jag har inte berättat för Harry än. Men jag vet bara inte hur jag ska säga det. Liksom "Hej! Jag ska flytta till Sverige så vi kommer aldrig mer träffas" låter inte så bra.

Jag måste säga det efter begravningen eftersom jag flyttar imorgon.

Jag tog min handväska och drog på mig jackan. Jag gick ut i det som vanligt regniga London. Det är mitten av Augusti nu. Om tre dagar börjar alla min klasskompisar i skolan igen. Då sitter jag i en bänk i Sverige och fattar noll.

Jag gick längs med gatan mot kyrkan. Det var en hel timme kvar tills begravningen började, men jag skulle fixa lite blommor på min låstads mammas grav.

När det var gjort var det cirka en halv timme kvar tills alla skulle komma. Så jag gick ut från kyrkogården för att gå en liten promenad.

Det var så himla tråkigt väder ute. Jag önskar nästan att det var samma klimat som i Kenya istället för en massa regn.

Jag gick en kort promenad som tog ungefär en kvart.

När jag kom tillbaka till kyrkan hade Harry och killarna kommit.

"Hej" sa jag och försökte le, men det gick inte så bra.

"Hej" sa Harry och gav mig en kram. "Det kommer bli bra"

"Jag vet inte" mumlade jag.

Jag visste verkilgen inte hur jag skulle berätta för honom...

-----Harry´s persbektiv------

När jag kramade Rebecca kände jag att hon spände sig.

"Har det hänt något?" frågade jag.

"Ja" sa hon. "Min storebror har precis dött"

"Jag menade har det hänt något som jag inte vet om?" frågade jag igen.

"Ja" sa Rebecca.

Det syntes på henne att hon inte ville prata mer om det.

Det började dyka upp lite folk nu och vi fick gå in i kyrkan. Eftersom jag är Rebeccas bästa vän hade jag fått lov att sitta bredvid henne längst fram.

Hon grät redan innan själva begravningen hade börjat.

Prästen sa något, men jag lyssnade inte. Louis och Zayn sjöng något, men jag lyssnade inte särskilt mycket då heller.

Men sen skulle jag och Rebecca läsa en dikt, eller kanske mer varsin dikt.

Vi reste oss sakta och gick fram till kistan.

Jag greppade hennes hand och jag orkade inte bry mig om tårarna som föll från mina ögon.

"Det finns inga ord för saknad, det finns inga ord för dig" började jag.

"Det är dig vi saknar, och vi kommer aldrig glömma dig" fortsatte Rebecca. "Du är fortfarande en av mina 6 bröder, och du är precis som dom, nu också död. Mn du är inte borta, för du finns i mitt hjärta. Och där kommer du alltid stanna"

Sen gick vi tillbaka och satte oss på våra platser.

Prästen pratade lite till och tillsist fick vi gå fram och lämna våra blommor.

-------Rebecca´s persbektiv-----

"Vila i frid Nick, Jag kommer alltid älska dig" sa jag tyst och försiktig la jag rosen på kistan.

Sen bröt jag ihop helt.

Harry kramade mig hårt.

"Det är okej. Jag finns här för dig" viskade han.

---Dagen efter (fortfarande Rebecca´s persbektiv)-----

Jag klarade inte att berätta för Harry igår, så han vet ingenting.

Nu sitter jag på flygplatsen i London och mitt flyg ska lyfta om en kvart. Nu finns det ingen återvändo. Nu ska jag starta ett nytt liv i Sverige. Där kommer inte Harry finnas, och det är nog bäst så. Han skulle bara påminna mig om mitt hemska gammla liv.

Allting går så fort. Plötsligt sitter jag på flyget och om två timmar ska vi landa i Sverige.

Nu kommer allting bli som det än gång va. När jag kom till England ensam och jag förstod ingenting. Nu kommer jag till Sverige ensam och jag kommer inte förstå det nya språket....

1. en ros

2. Saknar dig..

3. .... (tog den bilden för att den var fin....)

Zå. Nu fick ni en ganzka lång bit.. Mycket tårar, I know that..... Har extremt bra planer för den här novellen, en del av dom kommer kanzke i näzta del.. Vi får ze!

Hoppas någon läzer.. För annarz gör jag detta i onödan... Jaja, Whatever... Ni zka zlippa mitt tjat nu!

Ha det gött zötizzar!!!

//Kram Hanna

Jag gillar bokstaven Z om ni inte har märkt det än    Okej, zka förzöka zkäpa mig nuu och vara lite zeriöz...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

plötsligt hördes röster utanför dörren. Jag hörde tydligt att det var pappa och Marie, men jag kunde ändå inte höra vad dem sa.Plötsligt hördes ett svagt ylande. Vad var det för läte? ------------------------------------------ Försiktigt, försikt...

Hej på er!!! Okej, jag orkar verkligen inte dra hela det där snacket om skolan, en massa prov och resten, men jag vet att ni fattar.Jag menar, jag är väl inte den enda som går i en helt normal skola vareviga dag i år?? Jag har börjat skriva nästa...

"Det finns mat om du vill ha" berättade Marie försiktigt, som om hon var rädd förr att Elise skulle gå sönder."Mamma, jag vill flytta hem till pappa" svarade Elise, högt och tydligt."Men varför då? Vi har ju det så bra här? Du har ju sagt att du inte...

Ja, här har ni mig, svikaren, som lovade lägga upp ett kapitel igår kväll, men vad gjorde hon istället? Jo, hon drog iväg till Spontanidrotten med sina polare och bara latjade typ....Sen kom hon hem klockan tio och var bara TVUNGEN att ägna sin tid...

"Bella, minns du första gången vi träffades?" frågade Harry och log."Ja, du trodde att jag var Nicks flickvän" sa jag och besvarade hans leende."Visste du att du är den finaste peronen jag någonsin träffat?" frågade Harry.Jag log lite och tittade bor...