Tidigare:

"Jag hängde in lite nya kläder i garderoben och det ligger lite saker på sängen. Jag antar att du vill göra dig lite hemma stadd först, men om du blir hungrig finns det mat i köket"  sa Marie och gick ut ut rummet.

Håller jag på att bli en bortskämd fjortis nu eller????

1 år. November. Jag hatar hösten. Nu är det November och det har gått över ett år sen jag flyttade hit.

Och jag trivs verkligen här.

Jag hade börjat i skolan, lärt mig en hel del Svenska och fått nya vänner.

Jag och min bästis Elin är dom "coolaste" i skolan, det vill säga: Dom som alla killar tittar efter.

Men vi dissar dom bara.

Hemma är det underbart. Eller, vi bråkar ju ibland, men vi blir alltid sams igen.

Jag tycker om Marie. Hon finns där för mig som en mamma ska, men beter sig ändå inte riktigt som en mamma. Och sen räknar hon mig som hennes dotter.

Jag och Elise bråkar nästan inte alls. Hon är schyst och vi brukar umgås rätt mycket på fritiden.

Men lilla Ebba är verkligen allas ögonsten. Hon fyllde tre år förra månaden och är hur gullig som helst.

Jag och Elise är nere i nordstan och letar efter hårspray till mig.

"Den här kanske?" sa jag och tog ner en flaska från hyllan.

"Seriöst, hur orkar du? Vi har gått här i timmar nu! Vi ska vara hemma och äta middag om en kvart" gnällde Elise.

"Okej, chilla! Jag tar den här, och sen går vi hem. Funkar det?" sa jag och viftade med flaskan.

Elise nickade.

Vi gick fram till Kassan och jag betalade med en hundralapp.

Snart var vi på väg hem.

Vi öppnade porten och tog hissen till fjärde våningen. När jag öppnade dörren till lägenheten hörde jag skratt.

Marie och pappa var alltså hemma.

Jag knöt upp conversen och drog av dom. Jackan hängde jag på kroken. Sen gick jag ut i köket.

Där satt mamma, pappa, Ebba och några andra personer som jag verkligen önskade INTE satt där.

"Hej på er tjejer" sa pappa glatt.

"Bells!" sa Ebba glatt och skrattade.

"Hej Ebba" sa jag tyst.

Jag vågade inte titta upp, utan tittade bara ner i marken. Ändå visste jag hur hans blickar träffade mig.

"Det här är alltså våra döttrar Elise och Izabella" sa pappa och tittade på oss. "Det här är Niall, Liam..."

"Pappa, vi vet" sa Elise. "One Direction med andra ord"

"Några jag har saknat med andra ord" sa jag tyst och tittade för första gången upp.

Harry mötte min blick. Han såg glad och ledsen ut på samma gång.

"Vi har saknat dig med" sa han och reste sig upp.

Han gick fram till mig och gav mig en kram.

"Lova att du aldrig försvinner igen" viskade han, och först då märkte jag tårarna som rann längs med hans kinder.

"Förlåt" sa jag, och vips var skuldkänslorna tillbaka.

------- Harry´s persbektiv-----

"Förlåt" sa hon och tittade bort.

Jag var så himla glad att hon stod där framför mig, helt levande. Visserligen annorlunda, men levande.

När hon försvann hade vi letat genom hela London utan att hitta henne. Då hade jag antagit det värsta: Att hon gått åt samma öde som Nick.

Samtidigt var jag ändå lite beviken på henne. Hon visste ju hur mycket hon betyder för mig och ändå flyttade hon till Sverige utan att säga något.

Det var bara en slump att vår skivproducent var hennes biologiska pappa.

"Om jag får fråga, Varför står ni där och gråter?" sa Peter (Izabellas/Rebeccas pappa)

"lång historia" klämde Rebecca, som nu tydligen hette Izabella, fram och försvann sen snabbt som vinden ut från köket.

"Snälla, kan någon berätta för mig vad som pågår?" frågade Peter.

Jag satte mig ner igen, eftersom jag insåg att hon troligtvis inte komma tillbaka.

"Jag vet inte hur jag ska börja för att göra en lång historia kort" börjde jag. "Izabellas, eller Rebeccas storebror Nick var en av vår allra bästa vänner. När Rebecca kom från Kenya fick hon ju ett nytt hem hos Nick och hans familj. Vi träffade henne genom Nick och hon berättade för mig om sitt liv. Om hur hennes syskon och hennes mamma hade dött. Om hur hon blev skjuten och kidnappad för att senare vakna upp i London"

"Ni blev ganska snabbt typ bästa vänner" fyllde Louis i. "Alla trodde att ni var tillsammans, men vad jag vet så var ni aldrig det. Men när Nick tog livet av sig och Rebecca hittade honom, så skulle ju hon flytta hit. Grejen är den att det berättade hon aldrig för oss, hon bara försvann. Vi letade igenom hela London efter henne, men vi hittade henne aldrig.Tillslut trodde vi väl det värsta..."

Louis tystnade.

"Hon har alltid haft skuldkänslor för allting. Hon trodde att det var hennes fel att hennes familj dog, att Nick tog livet av sig och det skulle inte förvåna mig om hon hade skuldkänslor nu också" sa jag.

Det blev tyst en lång stund.

"Jag kanske borde prata med henne?" sa jag tyst och reste mig upp.

----Rebecca´s persbektiv-----

Jag gick in på mitt rum och kröp upp i fönstret.

Jag satt där ett bra tag och funderade över varför jag hade gjort som jag hade.

Efter typ en kvart öppnades dörren långsamt.

Eftersom jag visste att det var Harry brydde jag mig inte om att titta efter.

"Du kan gå. Du förkännar inte att vara med en sån idiot som jag" sa jag och stirrade ut över Göteborg....

Hinner inte mer nu kompizar.... Inga bilder heller.... Men ni får klara er....

Ha det bäzt alla mina zötizzar!!!

//Kram Hanna

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

plötsligt hördes röster utanför dörren. Jag hörde tydligt att det var pappa och Marie, men jag kunde ändå inte höra vad dem sa.Plötsligt hördes ett svagt ylande. Vad var det för läte? ------------------------------------------ Försiktigt, försikt...

Hej på er!!! Okej, jag orkar verkligen inte dra hela det där snacket om skolan, en massa prov och resten, men jag vet att ni fattar.Jag menar, jag är väl inte den enda som går i en helt normal skola vareviga dag i år?? Jag har börjat skriva nästa...

"Det finns mat om du vill ha" berättade Marie försiktigt, som om hon var rädd förr att Elise skulle gå sönder."Mamma, jag vill flytta hem till pappa" svarade Elise, högt och tydligt."Men varför då? Vi har ju det så bra här? Du har ju sagt att du inte...

Ja, här har ni mig, svikaren, som lovade lägga upp ett kapitel igår kväll, men vad gjorde hon istället? Jo, hon drog iväg till Spontanidrotten med sina polare och bara latjade typ....Sen kom hon hem klockan tio och var bara TVUNGEN att ägna sin tid...

"Bella, minns du första gången vi träffades?" frågade Harry och log."Ja, du trodde att jag var Nicks flickvän" sa jag och besvarade hans leende."Visste du att du är den finaste peronen jag någonsin träffat?" frågade Harry.Jag log lite och tittade bor...