plötsligt hördes röster utanför dörren. Jag hörde tydligt att det var pappa och Marie, men jag kunde ändå inte höra vad dem sa.
Plötsligt hördes ett svagt ylande. Vad var det för läte?

------------------------------------------

Försiktigt, försiktigt, öppnade jag dörren och kikade ut.

I soffan satt pappa och Marie, och Marie, ja, hon grät.
Jag antog genast att det var om Elise, så jag sängde dörren igen och kröp ner i sänen bredvid Harry.
Det kändes inte bra, någonstans i hela kroppen.
Att Elise inte mådde bra. Skulle det kännas minst lika dåligt för mig då, skulle det vara så?

Var det meningen, att om någon i ens närhet som man älskade mådde dåligt, skulle man själv också må dåligt?
Jag vet inte. Jag vet ingenting. Jag vet inte vad jag ska göra, jag vet inte vad som kommer hända, jag vet inte ens vem jag är längre.
Jag känner mig så känslig, så sårbar.
Det här är ju inte Lisha, inte Rebecca. Detta är Izabella. Jag vill inte vara Izabella längre. Jag vill att allt ska vara som innan jag kom till London. Innan mamma dog. Innan jag lämnade Aleiga.
Då hade jag inte träffat Harry, de andra killarna, Marie, Elise, Ebba, Elin och alla andra som jag älskade, men det kanske vore värt det.
Faktiskt så skulle jag kunna byta bort det här livet, till mitt gamla liv.
Jag tycker inte om mig själv längre. Jag vill ha tillbaka Lisha, hon var så glad för det hon hade, Hon klagade aldrig på att hon var hungrig eller törtsig, hon klagade inte på att maken där hon sov var hård eller att det var varmt.
När regnet kom hade hon tillsammans med sin familj samlat ihop alla byttor, hinkar, muggar, krukor, och sedan sprungit runt i regnet samtidigt som hon dansade med en kruka i handen och samlade vatten:

Nu , är jag Izabella, en snoffsig lite tjej som är så bortskämd att hon inte skulle behöva gå ett steg utan att någon bar henne.
Jag vill inte vara henne, men jag är inte magisk, jag kan inte ändra det bara så där.

På morgonen när jag vaknade hade jag extrem huvudvärk och det kändes som jag inte fått sova den natten.
Det kanske skulle vara bäst om jag var hemma från skolan.
Jag satte mig försiktigt upp.
"Godmorgon" Harrys hesa morgonstämma hördes där han låg ner bredvid mig i sängen.
"Godmorgon" hade jag tänkte säga, men inte ett ord lämnade min strupe. Istället började det bränna i halsen som om det brann där, och jag flög upp ur sängen och in i badrummet.
Jag körde ner huvudet under kranen och satte på vattnet.
Det kalla vattnet gav en kylande effekt i halsen, men det brände fortfarande.
Jag stängde av vattnet och ställde mig en normal ställning igen.
"Harry, jag m..." längre hann jag inte förens det kändes som om hela magen var på väg upp i halsen och jag kastade mig mot toaletten.
Locket smällde jag upp och sen kom det bara.

Harry var snart där och strök mig lugnade öve ryggen och försäkrade mig om att det skulle bli bättre om jag fick ut allt.

Senare på dagen var jag helt ensam hemma. Jag låg nerbäddad i soffan och tittade på TV.
Helst av allt ville jag bara sova, men det vara omöjligt med tanke på huvudvärken.
Pappa och killarna skulle komma tillbaka om en halvtimme, så det var inte så länge till jag behövde vara ensam.
Plötsligt började min mobil, som låg på kanten av soffbordet, att ringa, och där den låg och vibrerade kom den allt närmare och närmare kanten.
Jag hann inte ens reagera innan det hördes ett krasch och den låg på golvet.
Jag böjde mig ner försiktigt och tog upp den. Skärmen hade spruckit.
"Fan" svor jag för mig själv innan jag svarade.
"Hej" svarade jag trött, och min röst lät verkligen inte intressant.
"Hej Gumman, det är pappa. Jag kommer förbi med bilen och plockar upp dig om fem minuter, så skynda dig att klä på dig" Pappas röst lät en anning stressad, men ända sådär lugn och pappig som den brukade.
"Vart ska vi?" frågade jag förvånat.
"Du får veta det sen, bara spring och klä på dig något." sa pappa. "Hejdå"

"Hejdå" svarade jag, men då hade pappa redan brutit kontankten.

Fem minuter senare stod jag nere på trottoaren, fullt påklädd med mössa, min tjocka dunjacka och vantar.

Pappas svarta bil kom körandes runt hörnet och stannade

Hej på er!!!

Okej, jag orkar verkligen inte dra hela det där snacket om skolan, en massa prov och resten, men jag vet att ni fattar.
Jag menar, jag är väl inte den enda som går i en helt normal skola vareviga dag i år??

Jag har börjat skriva nästa del, bara så ni vet... Den kommer ut ikväll eller imorgon eller på Tisdag, för jag kan inte lova något.
Kram på er!!
//Hanna

"Det finns mat om du vill ha" berättade Marie försiktigt, som om hon var rädd förr att Elise skulle gå sönder.
"Mamma, jag vill flytta hem till pappa" svarade Elise, högt och tydligt.
"Men varför då? Vi har ju det så bra här? Du har ju sagt att du inte vill bo med din pappa och Anita" sa Marie, som såg lite förskräckt ut.
Ja förstår henne. Hennes vackra, fina, lilla, välppfostrade dotter brukade verkligen inte bete sig så här

---------------------------------

Den kvällen slutade med koas. Koas i mitt huvud. Det hängde inte ihop. Jo, det hängde ihop, men det hängde inte ihop med Elise. Hon skulle aldrig bete sig så här över en kille. Och hon skulle aldrig bete sig så här över en kille som råkade vara min bästa vän. Aldrig. Vad hade egentligen flugit i henne?
Pappa hade frågat mig, när vi var ensamma i köket, om jag visste varför Elise betedde sig så här. Jag hade sagt att jag inte hade någon anning, även om jag faktiskt näst intill visste.

Jag satt vid mitt skrivbord och försökte koncentrera mig på min Engelska uppsatts, vilket inte alls gick särskilt bra. Visst, jag var bättre på engelska än svenska, men med tankarna som gnagde inuti mitt huvud var det praktiskt taget omöjligt att göra något alls utan att dem trängde fram och tog över.
Harry, Zayn och Niall skulle gå ut på stan och göra något, exakt vad visste jag inte. De hade frågat om jag skulle med, men jag hade tackat nej. Louis och Liam lekte med Ebba och Marie var inne hos Elise.
Pappa hade jag ingen anning om vad han höll hus, men jag kunde inte bry mig mindre.
Fundersamt tittade jag på klockan. Den var bara halv sju. Jag skulle hinna om jag skyndade mig. Snabbt slog jag ner loket på skoldatorn och begav mig mot garderroben.
Snart stod jag klädd i ett par svarta idrottsshorts som gick till knäna på mig och en vit t-shirt.
Jag skýndade ut i hallen och rotade fram mina uteskor.
Jag skyndade ner för trapporna, ut på gatan och ställde mig vid busshållsplatsen som låg precis utanför vårt hus.
Jag sökte med blicken efter den digitala skärmen. Bussen skulle komma om två minuter, så jag slog mig ner på bänken inne i busskuren.

bussen anlände, jag klev på och stämplade busskortet, innan jag begav mig så långt bak som möjligt i bussen.
Det skulle ta tio minuter att åka härifrån till slottsskogen.

svettig stod jag i hallen och andades djupt.
Plötsligt dök Harry och Liam upp i hallen.
"Var har du varit?" frågade Harry, han lät nästan lite orolig.
"Bara ute och sprungit" förklarade jag snabbt.
"I tre timmar" sa Harry tveksamt, som om han inte trodde mig.
"Ja, har du problem med det?" frågade jag, nästan lite tyket.

Det var inte meningen att jag skulle låta irriterad. Inte alls.

Harry gav mig en blick som var svår att tyda, innan han lämnade mig och Liam ensamma.
"Varför var du ute och sprang? Du behöver ju knappast bli smalare" påpekade han, och tittade på min mage.
Eller på min tröja då, men där magen var.
"Jag vet inte, behövde rensa tankarna" svarade jag lite frånvarande och böjde mig ner och knöt upp skorna.
"Elise?" gissade Liam.
Jag nickade, drog av mig skorna och fortsatte in i köket. Där tog jag ett glas vatten och drack upp det fort, innan jag styrde fötterna mot mitt rum.
Där inne satt Harry på min säng och pillade med sin mobil.
"Har du flyttat in här eller?" frågade jag lite på skämt.
"För tillfället, ja" sa Harry, tittade upp på mig och log.
"Ska bara gå och duscha" informerade jag honom samtidigt som jag drog fram ett par mjukisbyxor och en vit, alldeles för stor, t-shirt. "Du, förlåt för att jag lät lite taskig förut"
"Jag hade kramat dig nu, men när jag tänker efter så sparar jag nog den kramen till senare" sa Harry och flinade.
Jag räckte ut tungan åt honom innan jag drog mig in i badrummet och ställde mig i duschen.

Senare på kvällen, eller typ vid halv ett tiden hade jag fortfarande inte somnat. Harry låg bredvid mig och snusade regelbundet, han var hur gullig som helst när hn sov. Men trots hans roande och lugnande snusnigar kunde jag inte sova.
Lägenheten var i övrigt helt knäpptyst.
Jag funderade över hur morgondagen skulle bli, om vad Sven och resten av klassen skulle säga. Vad Elin skulle säga.
plötsligt hördes röster utanför dörren. Jag hörde tydligt att det var pappa och Marie, men jag kunde ändå inte höra vad dem sa.
Plötsligt hördes ett svagt ylande. Vad var det för läte?

-----------------------------

Nu ska jag äta godis, MOHAHAHAHAHAHAHAAAAAAA!!!!!!!!!!!
Men jag fötjänar det efter en sådan här vecka, men skolfoto, flourlackning med elaka tanter, för mycket läxor och information om att såkallade "LÄRA-KÄNNA-SAMTAL" ska ske. Det är exakt samma sak som utvecklings samtal, alla icke perfekta elevers största fiende.

Anledningen till att det inte vara några bilder till detta kapitlet var för att jag inte hade ork att leta på några som passade!!!
//Kram på er  

Ja, här har ni mig, svikaren, som lovade lägga upp ett kapitel igår kväll, men vad gjorde hon istället?

Jo, hon drog iväg till Spontanidrotten med sina polare och bara latjade typ....
Sen kom hon hem klockan tio och var bara TVUNGEN att ägna sin tid åt att lyssna på Avicii's nya album TRUE..
Och det ägde fett...
SLUUUUUUUUUUUUUUT!!!!!!!!!!!!!

Okej, den historien tog slut här och nu.
Svikaren håller på att skriva, det går faktiskt framåt, med tanke på att hennes huvud känns som en bomb som kommer sprängas om tio sekunder...
Ja, OCH NI BARA MÅSTE LYSSNA PÅ AVICII'S NYA ALBUM TRUE...... KAN TIPSA ER OM ATT "DEAR BOY" ÄR JÄTTEBRA   

//Kram

"Bella, minns du första gången vi träffades?" frågade Harry och log.
"Ja, du trodde att jag var Nicks flickvän" sa jag och besvarade hans leende.
"Visste du att du är den finaste peronen jag någonsin träffat?" frågade Harry.
Jag log lite och tittade bort.
"Du behöver inte bli generad, det är bara sanningen" sa Harry med sin mjuka, lena röst.
Plötsligt öppnades dörren in till vardagsrummet, och Elise klev in. Hon stirrade på oss i tio sekunder, innan hon vände och sprang ut igen.

---------------------------------------

När alla satt vi middagsbordet den kvällen var Elise fortfarande borta. Marie började bli orolig, och hon hade frågat mig minst tio gånger om jag verkligen inte visste vart Elise var.
Pappa försökte lugna henne, han påstod att Elise var sjutton år, precis som jag, och att hon säkert bara var hos någon kompis.
Jag ville så gärna berätta för dem vad som hade hänt, att Elise hade blivit ledsen när hon såg mig och Harry tillsammans och att hon var gått och förälskat sig i Harry.
Men jag kunde inte. Jag kunde inte göra så mot Elise, efter allt hon hjälpt mig igenom.
Hon hade ju alltid funnits där, när jag kom till Sverige och inte förstod ett ord av vad alla pratade om.
Alltid.
Jag kunde ju inte bara berätta för alla att hon hade en diskret förälskelse i Harry, speciellt inte när Harry själv var där och lyssnade.
"Vad tänker du på gumman?" frågade pappa, och log lite halft.
"Allting och lite till" svarade jag, som endast lyssnade med ett halft öra.
Min hjärna var fullt upp med att skapa ett inbördes krig med känslor och tankar.

Plötsligt öppnades ytterdörren och in kom Elise.
Marie rusade fram till henne, kramade om henne och berättade om hur orolig hon varit.
Elise endast skakade av sig sin mamma och försvann sanbbt som tusan in på sitt rum och stängde dörren efter sig.
Några minuter senare kom hon ut, klädd i ett par tajta jeans och en varmt kofta.
Hon slog sig ner vid matbordet och var noga med att inte ge mig så mycket som en blick.
Vid det här laget var det helt knäpptyst runt bordet.
"Det finns mat om du vill ha" berättade Marie försiktigt, som om hon var rädd förr att Elise skulle gå sönder.
"Mamma, jag vill flytta hem till pappa" svarade Elise, högt och tydligt.
"Men varför då? Vi har ju det så bra här? Du har ju sagt att du inte vill bo med din pappa och Anita" sa Marie, som såg lite förskräckt ut.
Ja förstår henne. Hennes vackra, fina, lilla, välppfostrade dotter brukade verkligen inte bete sig så här.

-----------------------------

Jag vet att detta var en mega kort del, men jag var tvungen att natta min lillasyster eftersom mamma är på jobbresa i Grekland och pappa är på min storebrors föräldra möte...
Så SORRY!!!!!!!!
Nästa del kommer imorgon eller på Fredag!!!!!!!!!!

//KRAM

 HEj på er!!!!!
Skulle bara säga att jag börjat skriva nästa del, men den kommer inte ut förens ikväll, för jag ska på träning   
OCH DET SKA BLI KUUUUUUUUUUUUL!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Om ngn undrar så har jag typ damp just nu... :D
Nu ska jag gå och jag vet inte vad, typ leta på mina träningskläder???
Ha det bra iallafall!!!!!!!!!!
//KRAM   

Tjenare alla goa människor!!!!!!!!!!!!!!!

Jo, tänkte berätta (okej, jag fattar att ni kanske redan sett det) att jag hade SÅÅÅÅÅÅÅÅ boring att jag fixade en ny snyggare header och ja, tillslut hade jag ändrat utseendet på bloggen helt   
ALLA MÅSTE acceptera att jag blir helt knäpp när jag har tråkigt, så INGEN frågar om kyckligen på headern...
Jag hade slut på fantasi, men jag kunde ju inte bara lämna det tomt där.... SÅ EN JÄTTE GULLIG KYCKLING!!!!!
Nästa del kommer imorgon!!!!
Och nu undrar alla varför jag inte skrev en del idag istället för att ha SÅÅÅÅ BORING och ändra utseendet på bloggen.

JO, så här är det, jag slutade skolan klockan tjugo över tre, och då måste jag hinna med bussen som går halv fyra för att komma hem klockan fem minuter över fyra, för att sedan slänga i mig en macka, byta om till ridkläder och cykla till stallet.
Senare, när jag kommer hem måste jag äta och duscha och sedan ta tag i det berg av läxor som finns i min väska....
Oj, den där fina beskrivningen över hur min eftermiddag+ kväll har varit blev så vacker eller hur...
Nä, men för alla som har lite humor, gissa vad vi gjorde på gympan???? JO, vi joggade ner till sjön för att sedan hoppa i med alla kläderna på... Det var skitkallt....
Imorron ska vi ta skolfoto och jag vill bara dö, pågrund av att jag alltid ser helt freako galen ut på dem....
Jaja, nu ska jag sluta oroa mig för det...
GODNATT MED ER   

//KRAM

Ännu en gång samlade jag mig och körde på.

Det finns inga ord för saknad,

Det finns inga ord för dig.

Det är dig jag har saknat,

Och jag kommer alltid älska dig.

Det har aldrig varit såhär tyst i klassrummet förut.

Undra vad Sven skulle säga nu.....

--------------------------------------

Sven sa inte ett ord, inte dem andra i klassen heller.
Eller de hann inte förens jag var ute ur klassrummet. Utan att riktigt tänka mig för sprang jag ända vägen hem, upp för alla trapporna och in i vår trygga lägenhet.
Väl inne sjönk jag bara ner på golvet och lutade huvudet mot väggen. Tårarna rann ner för kinderna och kletade ut min mascara. Men det gjorde ingenting, för jag var ensam.
Elise var ju i skolan, Ebba på dagis, Marie på jobbet och pappa tillsammans med killarna i studion
Jag var ensammast i världen.
Elin skulle aldrig mer vilja se mig, Harry skulle bli tillsammans med Elise och resten av killarna skulle snart glömma bort mig.

Pappa, Marie och Ebba hade ju varandra.
Men jag var ensam.
Nick var död. Aleiga var död. Alla mina andra syskon var döda. Mamma var död. Nicks mamma, och min låtsads mamma, var död. Nicks pappa satt i fängelset. Han var den enda som inte var död, men för mig var han död. Jag skulle aldrig se honom igen.
Aldrig.
Kanske var det bäst om jag försvann, så att Harry slipper mig och kan ägna all sin lediga tid åt Elise. Så att pappa och Marie slipper mig. Till och med Ebba skulle säkert bli lättade om jag bara försvann.
Plötsligt öppnades ytterdörren. In genom dörren kom Harry med... Elin?

Hur kom det sig att dom två kom tillsammans?
"Hej" sa Elin och tittade försiktigt.
Jag svarade inte, utan tittade ner i marken. Jag skämdes för att jag hade ljugit för henne. Och jag var rädd för vad Harry skulle tycka. Han kanske var arg på mig.
Det var tyst i säkert en minut, men det kändes som om det var flera timmar.
"Tänker du berätta för mig vad det är mer som du inte har berättat för mig, eller ska jag gå på en gång" sa Elin, tillslut, hon lät lite irriterade.
"Jag vet inte" sa jag tyst, rösten skar sig.
"Isåfall går jag" sa Elin, jag hörde hennes steg när hon gick ut ur lägenheten. Tre sekunder senare smällde dörren igen bakom henne med en hård smäll.
Jag tittade försiktigt upp på Harry som fortfarande stod kvar på samma ställe som förut.
Hans ansiktsuttryck var svårt att läsa av, han såg bara tom ut.
"Är du arg på mig?" frågade jag tyst.
"Jag vet inte" sa han och sjönk ner på golvet bredvid mig. "Borde jag var det?"
Jag tittade på honom och svarade. "Jag tror det. Du borde nog tycka att jag bara är ivägen och sedan strunta i mig och vara med Elise istället"
Det sista var inte riktigt meningen att det skulle komma ut, men det gjorde det i alla fall.
"Vad menar du?" frågade Harry fundersamt.
"Ne, inget" sa jag och skakade på huvudet.

Jag och Harry gjorde inte så mycket den dagen. Vi låg i soffan och tittade på Nalle Puh. Jag tvingade Harry att titta på det, för jag älskar Nalle Puh och just en sådan här dag är det något som får mig att må bättre.
Jag och Harry låg bredvid varandra på soffan, han låg inerst mot ryggstödet och hade sin arm runt min midja för att jag inte skulle ramla ner på golvet.
Jag kände hela tiden hur han andades i min nacke.
I vanliga fall hade jag varit helt lugn och avslappnad, men nu gnagde en tanke inom mig. Jag kände att den behövde komma ut, och det var snart.
"Du, vad tycker du om Elise?" frågade jag tyst.
"Ja, hon är väl schysst. vad då da?" svarde Harry.
"Gillar du henne mer en än vän?" frågade jag tyst.
"Tror du det?" frågade Harry mig.
"Jag vet inte" mumlade jag fram.
"Nej, det gör jag inte. Jag har ju sagt att det är dig jag gillar. Jag vill alltid ha dig hos mig, alltid" svarade Harry tyst.
"Jag vill alltid vara hos dig, Harry, alltid" svarade jag och vred mig runt. Nu låg jag med mitt ansikte cirka fem centimeter ifrån hans.

         
"Bella, minns du första gången vi träffades?" frågade Harry och log.
"Ja, du trodde att jag var Nicks flickvän" sa jag och besvarade hans leende.
"Visste du att du är den finaste peronen jag någonsin träffat?" frågade Harry.
Jag log lite och tittade bort.
"Du behöver inte bli generad, det är bara sanningen" sa Harry med sin mjuka, lena röst.
Plötsligt öppnades dörren in till vardagsrummet, och Elise klev in. Hon stirrade på oss i tio sekunder, innan hon vände och sprang ut igen.

-----------------------------------------

Så min vänner, ett kapitel. Det kändes bra och roligt att skriva, så jag kommer nog fortsätta skirva.
Acceptera att uppdateringen inte kommer vara den bästa, med tanke på att jag har aktiviteter och läxor varje dag eftr skolan.....
Men ändå, kul att vara tillbaka  
//Kram