Ännu en gång samlade jag mig och körde på.

Det finns inga ord för saknad,

Det finns inga ord för dig.

Det är dig jag har saknat,

Och jag kommer alltid älska dig.

Det har aldrig varit såhär tyst i klassrummet förut.

Undra vad Sven skulle säga nu.....

--------------------------------------

Sven sa inte ett ord, inte dem andra i klassen heller.
Eller de hann inte förens jag var ute ur klassrummet. Utan att riktigt tänka mig för sprang jag ända vägen hem, upp för alla trapporna och in i vår trygga lägenhet.
Väl inne sjönk jag bara ner på golvet och lutade huvudet mot väggen. Tårarna rann ner för kinderna och kletade ut min mascara. Men det gjorde ingenting, för jag var ensam.
Elise var ju i skolan, Ebba på dagis, Marie på jobbet och pappa tillsammans med killarna i studion
Jag var ensammast i världen.
Elin skulle aldrig mer vilja se mig, Harry skulle bli tillsammans med Elise och resten av killarna skulle snart glömma bort mig.

Pappa, Marie och Ebba hade ju varandra.
Men jag var ensam.
Nick var död. Aleiga var död. Alla mina andra syskon var döda. Mamma var död. Nicks mamma, och min låtsads mamma, var död. Nicks pappa satt i fängelset. Han var den enda som inte var död, men för mig var han död. Jag skulle aldrig se honom igen.
Aldrig.
Kanske var det bäst om jag försvann, så att Harry slipper mig och kan ägna all sin lediga tid åt Elise. Så att pappa och Marie slipper mig. Till och med Ebba skulle säkert bli lättade om jag bara försvann.
Plötsligt öppnades ytterdörren. In genom dörren kom Harry med... Elin?

Hur kom det sig att dom två kom tillsammans?
"Hej" sa Elin och tittade försiktigt.
Jag svarade inte, utan tittade ner i marken. Jag skämdes för att jag hade ljugit för henne. Och jag var rädd för vad Harry skulle tycka. Han kanske var arg på mig.
Det var tyst i säkert en minut, men det kändes som om det var flera timmar.
"Tänker du berätta för mig vad det är mer som du inte har berättat för mig, eller ska jag gå på en gång" sa Elin, tillslut, hon lät lite irriterade.
"Jag vet inte" sa jag tyst, rösten skar sig.
"Isåfall går jag" sa Elin, jag hörde hennes steg när hon gick ut ur lägenheten. Tre sekunder senare smällde dörren igen bakom henne med en hård smäll.
Jag tittade försiktigt upp på Harry som fortfarande stod kvar på samma ställe som förut.
Hans ansiktsuttryck var svårt att läsa av, han såg bara tom ut.
"Är du arg på mig?" frågade jag tyst.
"Jag vet inte" sa han och sjönk ner på golvet bredvid mig. "Borde jag var det?"
Jag tittade på honom och svarade. "Jag tror det. Du borde nog tycka att jag bara är ivägen och sedan strunta i mig och vara med Elise istället"
Det sista var inte riktigt meningen att det skulle komma ut, men det gjorde det i alla fall.
"Vad menar du?" frågade Harry fundersamt.
"Ne, inget" sa jag och skakade på huvudet.

Jag och Harry gjorde inte så mycket den dagen. Vi låg i soffan och tittade på Nalle Puh. Jag tvingade Harry att titta på det, för jag älskar Nalle Puh och just en sådan här dag är det något som får mig att må bättre.
Jag och Harry låg bredvid varandra på soffan, han låg inerst mot ryggstödet och hade sin arm runt min midja för att jag inte skulle ramla ner på golvet.
Jag kände hela tiden hur han andades i min nacke.
I vanliga fall hade jag varit helt lugn och avslappnad, men nu gnagde en tanke inom mig. Jag kände att den behövde komma ut, och det var snart.
"Du, vad tycker du om Elise?" frågade jag tyst.
"Ja, hon är väl schysst. vad då da?" svarde Harry.
"Gillar du henne mer en än vän?" frågade jag tyst.
"Tror du det?" frågade Harry mig.
"Jag vet inte" mumlade jag fram.
"Nej, det gör jag inte. Jag har ju sagt att det är dig jag gillar. Jag vill alltid ha dig hos mig, alltid" svarade Harry tyst.
"Jag vill alltid vara hos dig, Harry, alltid" svarade jag och vred mig runt. Nu låg jag med mitt ansikte cirka fem centimeter ifrån hans.

         
"Bella, minns du första gången vi träffades?" frågade Harry och log.
"Ja, du trodde att jag var Nicks flickvän" sa jag och besvarade hans leende.
"Visste du att du är den finaste peronen jag någonsin träffat?" frågade Harry.
Jag log lite och tittade bort.
"Du behöver inte bli generad, det är bara sanningen" sa Harry med sin mjuka, lena röst.
Plötsligt öppnades dörren in till vardagsrummet, och Elise klev in. Hon stirrade på oss i tio sekunder, innan hon vände och sprang ut igen.

-----------------------------------------

Så min vänner, ett kapitel. Det kändes bra och roligt att skriva, så jag kommer nog fortsätta skirva.
Acceptera att uppdateringen inte kommer vara den bästa, med tanke på att jag har aktiviteter och läxor varje dag eftr skolan.....
Men ändå, kul att vara tillbaka  
//Kram  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

plötsligt hördes röster utanför dörren. Jag hörde tydligt att det var pappa och Marie, men jag kunde ändå inte höra vad dem sa.Plötsligt hördes ett svagt ylande. Vad var det för läte? ------------------------------------------ Försiktigt, försikt...

Hej på er!!! Okej, jag orkar verkligen inte dra hela det där snacket om skolan, en massa prov och resten, men jag vet att ni fattar.Jag menar, jag är väl inte den enda som går i en helt normal skola vareviga dag i år?? Jag har börjat skriva nästa...

"Det finns mat om du vill ha" berättade Marie försiktigt, som om hon var rädd förr att Elise skulle gå sönder."Mamma, jag vill flytta hem till pappa" svarade Elise, högt och tydligt."Men varför då? Vi har ju det så bra här? Du har ju sagt att du inte...

Ja, här har ni mig, svikaren, som lovade lägga upp ett kapitel igår kväll, men vad gjorde hon istället? Jo, hon drog iväg till Spontanidrotten med sina polare och bara latjade typ....Sen kom hon hem klockan tio och var bara TVUNGEN att ägna sin tid...

"Bella, minns du första gången vi träffades?" frågade Harry och log."Ja, du trodde att jag var Nicks flickvän" sa jag och besvarade hans leende."Visste du att du är den finaste peronen jag någonsin träffat?" frågade Harry.Jag log lite och tittade bor...