"Bella, minns du första gången vi träffades?" frågade Harry och log.
"Ja, du trodde att jag var Nicks flickvän" sa jag och besvarade hans leende.
"Visste du att du är den finaste peronen jag någonsin träffat?" frågade Harry.
Jag log lite och tittade bort.
"Du behöver inte bli generad, det är bara sanningen" sa Harry med sin mjuka, lena röst.
Plötsligt öppnades dörren in till vardagsrummet, och Elise klev in. Hon stirrade på oss i tio sekunder, innan hon vände och sprang ut igen.

---------------------------------------

När alla satt vi middagsbordet den kvällen var Elise fortfarande borta. Marie började bli orolig, och hon hade frågat mig minst tio gånger om jag verkligen inte visste vart Elise var.
Pappa försökte lugna henne, han påstod att Elise var sjutton år, precis som jag, och att hon säkert bara var hos någon kompis.
Jag ville så gärna berätta för dem vad som hade hänt, att Elise hade blivit ledsen när hon såg mig och Harry tillsammans och att hon var gått och förälskat sig i Harry.
Men jag kunde inte. Jag kunde inte göra så mot Elise, efter allt hon hjälpt mig igenom.
Hon hade ju alltid funnits där, när jag kom till Sverige och inte förstod ett ord av vad alla pratade om.
Alltid.
Jag kunde ju inte bara berätta för alla att hon hade en diskret förälskelse i Harry, speciellt inte när Harry själv var där och lyssnade.
"Vad tänker du på gumman?" frågade pappa, och log lite halft.
"Allting och lite till" svarade jag, som endast lyssnade med ett halft öra.
Min hjärna var fullt upp med att skapa ett inbördes krig med känslor och tankar.

Plötsligt öppnades ytterdörren och in kom Elise.
Marie rusade fram till henne, kramade om henne och berättade om hur orolig hon varit.
Elise endast skakade av sig sin mamma och försvann sanbbt som tusan in på sitt rum och stängde dörren efter sig.
Några minuter senare kom hon ut, klädd i ett par tajta jeans och en varmt kofta.
Hon slog sig ner vid matbordet och var noga med att inte ge mig så mycket som en blick.
Vid det här laget var det helt knäpptyst runt bordet.
"Det finns mat om du vill ha" berättade Marie försiktigt, som om hon var rädd förr att Elise skulle gå sönder.
"Mamma, jag vill flytta hem till pappa" svarade Elise, högt och tydligt.
"Men varför då? Vi har ju det så bra här? Du har ju sagt att du inte vill bo med din pappa och Anita" sa Marie, som såg lite förskräckt ut.
Ja förstår henne. Hennes vackra, fina, lilla, välppfostrade dotter brukade verkligen inte bete sig så här.

-----------------------------

Jag vet att detta var en mega kort del, men jag var tvungen att natta min lillasyster eftersom mamma är på jobbresa i Grekland och pappa är på min storebrors föräldra möte...
Så SORRY!!!!!!!!
Nästa del kommer imorgon eller på Fredag!!!!!!!!!!

//KRAM

 HEj på er!!!!!
Skulle bara säga att jag börjat skriva nästa del, men den kommer inte ut förens ikväll, för jag ska på träning   
OCH DET SKA BLI KUUUUUUUUUUUUL!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Om ngn undrar så har jag typ damp just nu... :D
Nu ska jag gå och jag vet inte vad, typ leta på mina träningskläder???
Ha det bra iallafall!!!!!!!!!!
//KRAM