plötsligt hördes röster utanför dörren. Jag hörde tydligt att det var pappa och Marie, men jag kunde ändå inte höra vad dem sa.
Plötsligt hördes ett svagt ylande. Vad var det för läte?

------------------------------------------

Försiktigt, försiktigt, öppnade jag dörren och kikade ut.

I soffan satt pappa och Marie, och Marie, ja, hon grät.
Jag antog genast att det var om Elise, så jag sängde dörren igen och kröp ner i sänen bredvid Harry.
Det kändes inte bra, någonstans i hela kroppen.
Att Elise inte mådde bra. Skulle det kännas minst lika dåligt för mig då, skulle det vara så?

Var det meningen, att om någon i ens närhet som man älskade mådde dåligt, skulle man själv också må dåligt?
Jag vet inte. Jag vet ingenting. Jag vet inte vad jag ska göra, jag vet inte vad som kommer hända, jag vet inte ens vem jag är längre.
Jag känner mig så känslig, så sårbar.
Det här är ju inte Lisha, inte Rebecca. Detta är Izabella. Jag vill inte vara Izabella längre. Jag vill att allt ska vara som innan jag kom till London. Innan mamma dog. Innan jag lämnade Aleiga.
Då hade jag inte träffat Harry, de andra killarna, Marie, Elise, Ebba, Elin och alla andra som jag älskade, men det kanske vore värt det.
Faktiskt så skulle jag kunna byta bort det här livet, till mitt gamla liv.
Jag tycker inte om mig själv längre. Jag vill ha tillbaka Lisha, hon var så glad för det hon hade, Hon klagade aldrig på att hon var hungrig eller törtsig, hon klagade inte på att maken där hon sov var hård eller att det var varmt.
När regnet kom hade hon tillsammans med sin familj samlat ihop alla byttor, hinkar, muggar, krukor, och sedan sprungit runt i regnet samtidigt som hon dansade med en kruka i handen och samlade vatten:

Nu , är jag Izabella, en snoffsig lite tjej som är så bortskämd att hon inte skulle behöva gå ett steg utan att någon bar henne.
Jag vill inte vara henne, men jag är inte magisk, jag kan inte ändra det bara så där.

På morgonen när jag vaknade hade jag extrem huvudvärk och det kändes som jag inte fått sova den natten.
Det kanske skulle vara bäst om jag var hemma från skolan.
Jag satte mig försiktigt upp.
"Godmorgon" Harrys hesa morgonstämma hördes där han låg ner bredvid mig i sängen.
"Godmorgon" hade jag tänkte säga, men inte ett ord lämnade min strupe. Istället började det bränna i halsen som om det brann där, och jag flög upp ur sängen och in i badrummet.
Jag körde ner huvudet under kranen och satte på vattnet.
Det kalla vattnet gav en kylande effekt i halsen, men det brände fortfarande.
Jag stängde av vattnet och ställde mig en normal ställning igen.
"Harry, jag m..." längre hann jag inte förens det kändes som om hela magen var på väg upp i halsen och jag kastade mig mot toaletten.
Locket smällde jag upp och sen kom det bara.

Harry var snart där och strök mig lugnade öve ryggen och försäkrade mig om att det skulle bli bättre om jag fick ut allt.

Senare på dagen var jag helt ensam hemma. Jag låg nerbäddad i soffan och tittade på TV.
Helst av allt ville jag bara sova, men det vara omöjligt med tanke på huvudvärken.
Pappa och killarna skulle komma tillbaka om en halvtimme, så det var inte så länge till jag behövde vara ensam.
Plötsligt började min mobil, som låg på kanten av soffbordet, att ringa, och där den låg och vibrerade kom den allt närmare och närmare kanten.
Jag hann inte ens reagera innan det hördes ett krasch och den låg på golvet.
Jag böjde mig ner försiktigt och tog upp den. Skärmen hade spruckit.
"Fan" svor jag för mig själv innan jag svarade.
"Hej" svarade jag trött, och min röst lät verkligen inte intressant.
"Hej Gumman, det är pappa. Jag kommer förbi med bilen och plockar upp dig om fem minuter, så skynda dig att klä på dig" Pappas röst lät en anning stressad, men ända sådär lugn och pappig som den brukade.
"Vart ska vi?" frågade jag förvånat.
"Du får veta det sen, bara spring och klä på dig något." sa pappa. "Hejdå"

"Hejdå" svarade jag, men då hade pappa redan brutit kontankten.

Fem minuter senare stod jag nere på trottoaren, fullt påklädd med mössa, min tjocka dunjacka och vantar.

Pappas svarta bil kom körandes runt hörnet och stannade

Hej på er!!!

Okej, jag orkar verkligen inte dra hela det där snacket om skolan, en massa prov och resten, men jag vet att ni fattar.
Jag menar, jag är väl inte den enda som går i en helt normal skola vareviga dag i år??

Jag har börjat skriva nästa del, bara så ni vet... Den kommer ut ikväll eller imorgon eller på Tisdag, för jag kan inte lova något.
Kram på er!!
//Hanna