"huset och soldater"

Jag och Aleiga bär på en tung spann med vatten. Vattnet har vi hämtat i floden som ligger två kilometer ifrån vårt hus. Eller, hus och hus, vårt skjul där vi bor. Jag, Aleiga, våra 7 andra syskon och Mamma.

Såhär har jag bott i nästan hela mitt liv. För några månader sen lämnade vi norra Kenya för att fly in till Tanzania. Nu har vi bosatt oss här, i Södra Kenya, ganska nära gränsen till Kenya.

Plötsligt hörs ett skott och jag vaknar upp ur mina tankar. Jag tittar på Aleiga. Hon tittar på mig. Vi släpper hinken och springer. Vi springer ända hem till vårt så kallade hus.

"Lisha, Jag är rädd" sa Aleiga och kramade om mig.

"Det är jag också" sa jag tyst.

Vi stod där och kramade varandra en lång stund.

Jag hörde ett skott till. Och sen ett till. Och ett till. Jag räknade alla skotten till elva.

"Tänk om det har hänt något med mamma och dom andra" sa Aleiga som nu grät.

"Du får inte tänka så" sa jag tröstande.

Men jag började också bli orolig. Om dom också hade hört skotten (vilket dom borde ha gjort) skulle dom varit hemma nu. Jag blir bara räddare och räddare för varje minut som går. Men till slut tar nyfikenheten och oron över.

"Vänta här" sa jag till Aleiga.

Långsamt smög jag ut. Ingen där. Snabbt som atan sprang jag mot det höga gräset där jag kunde gömma mig.

Det var här mamma och dom andra skulle vara. Men nu var dom inte här.

"Mamma?" ropade jag svagt.

Inget svar.

"Mamma?" ropade jag lite högre denna gång.

Fortfarnade inget svar.

Plötsligt fick jag syn på något i det höga gräset. Det fick inte vara... Men självklart var det de.

En bit bort i gräset låg mamma. Hon blödde från magen. Jag rusade fram till henne och sjönk ner på knä.

"Mamma! Du får inte dö!" sa jag och tårarna rann nerför mina kinder.

Jag skakade hennes kropp.

Ingen reaktion. Hon var död. Död föralltid. Nu var jag ensam kvar med Aleiga. För dom andra hade säkert också blivit skjutna.

När någon plötsligt sliter tag i mina armar bakifrån försöker jag skrika, men det gick inte. Inte ett ljud kom ut ur munnen. Jag sparkade och slog, men inget hjälpte. Allt var bara hopplöst.

Det bangade till och jag kände en väldig smärta i ena benet. Sen blev allting svart. Svart.

-Ett år senare-

Allting ur mitt gammla liv är försvunnet. När jag vaknade upp för ungefär ett år sen var jag på ett sjukhus i London. Jag hade varit så jävla rädd då. Jag förstod inte vad dom sa, visste inte vart jag var och Aleiga var borta. Aldrig har jag varit så rädd som jag var då. Men allting ordnarde sig. Eller nästan allting. Det funkade perfekt i början. Jag kom till en ny familj, fick en ny pappa, mamma och en storebror. Jag fick gå i skolan och lära mig engelska och få nya vänner, jag fick till och  med ett nytt namn. Nu heter jag inte längre Lisha utan Rebecca.

Men en månad senare dog min "nya" mamma, och jag och Min bror Nick blev kvar ensamma med "Pappa". Nu vägrar jag kalla honom pappa, så jag säger Richard. Han slår mig när inte Nick ser, men när Nick är med, då vågar han inte.

Nick är världens bästa storebror. Han är snygg, populär och schyst. Och han har ett hjärta av guld. Jag älskar honom.

Väckar klockan ringde. Jag svor åt den innan jag klev upp ur sängen. Jag gick fram till garderoben och letade ut en vit kofta, blås jeans och tog på mig mitt älskade halsband. Halsbandet var det ända jag hade kvar från mitt tidigare liv i Kenya.

Jag gick ut till köket och tog en banan. Nick satt med sin mobil vid köksbordet.

"Jag ska gå och träffa Emillia" sa jag till honom och gick mot hallen.

Emillia var en av mina bästa vänner, men inte ens för henne hade jag berättat om mitt tidigare liv.

"Eyy, vänta på mig! Jag ska träffa några polare, men dom bor på vägen till Emillia, så jag följer med dig en bit" sa Nick och tryckte ner kepsen över sitt svart hår.

"Skynda dig så" sa jag och tig på mig conversen.

Jag drog ner skinnjackan från kroken.

Nick kom och drog på sig sina converse.

Vi började gå. Vi gick förbi Starbucks, lite andra caféer och affärer.

"Eyy, Tjena mannen!" sa en röst bakom oss.

Jag vände mig lika fort som Nick.

"Hej Lou och Haz" sa Nick och log. "Det var ett tag sen nu"

"Ja, det var det" sa den ena killen och flinade. "Inte visste jag att du skaffat filckvän"

Nick sneglade lite på mig.

"Det här är min syster Rebecca" sa han sen.

"Jaha, förlåt. Jag heter Harry och det där är Louis" sa killen med lockigt hår och log vänligt.

"Jag måste dra nu. Kommer hem vid sju" sa jag till Nick. "Hejdå"

Jag vände mig om och började gå mot Emillias hus....

Ni får klara er med det där! Ha det Bäst mina sötizzar   

//Kram Hanna

Hajj!!! Utseendet är fult, I know.... Men hinner inte fixa det ikväll.... Tänkte börja skriva lite på novellen nu....

Jaja, vet att ingen orkar med mit tjat så jag bara börjar!

Ha det gött alla mina sötizzar!

//Kram Hanna